Dödsstjärnan som drake – Monomyt, symbolisk mening och Tolkien-paralleller i Star Wars: Episode IV – A New Hope. Del I

Någon har sagt att historien är människans periodiska återupptäckande av sig själv. Själva kärnan i den episka storslagenheten i George Lucas’ första Star Wars-film (och i förlängningen hela originaltrilogin) verkar i mångt och mycket ligga i att han i denna tycks ha lyckats fånga något av essensen av en sådan transformation till uppfordrande självinsikt, och dessutom även haft förmågan att ge den ett slagkraftigt imaginativt uttryck. Detta lär vara en inte obetydligt bidragande orsak till varför just denna film är en som i alldeles särskilt hög grad går att återkomma till med förnyad uppskattning i olika faser av livet. Vidare är det möjligt att vid ett närmare studium också finna en rad slående tematiska paralleller till symboliska nyckelscener i Tolkiens epokala verk. Att så är fallet beror i sin tur sannolikt inte bara på direkt inspiration, utan också på att de båda till stora delar går tillbaka på samma monomytiska grundstruktur. Det hela landar i att vi kan sammanfatta A New Hope som en retrofuturistisk riddarsaga med eskatologiskt drakdödarmotiv i rymdoperatappning. Dess narrativa båge spänner – nästintill omöjliga odds till trots – hela vägen från aska och förtvivlan till ett frigörande förverkligande av högre aspirationer och uppväckandet av ett nytt hopp. Symbolen för detta finner vi i den variant av fågeln Fenix som rebellalliansens Stjärnfågel-emblem utgör, och som trotsigt pryder Lukes hjälm som X-Wing-pilot i slutstriden.

”För länge sedan, i en galax långt, långt borta…” Denna inledande och allittererande textrad sätter tonen inte bara för den första filmen i Star Wars-universumet, utan även för alla de följande i serien, och tolkas rimligen som en variant på folksagornas ”Det var en gång…”. Att texten är himmelsblå och står mot svart bakgrund skulle mycket väl kunna vara en färgkodning som alluderar till det vidare intrigmönstret i Skywalker-sagan, en kontrastkombination vilken får till effekt att det blå lyser med ljus och ren kraft enligt den schweiziske färgteoretikern Johannes Itten (1971:88).

Där folksagotraditionen betonar ett expanderat tidsperspektiv för att främja ett föreställningsmässigt skifte, tillkommer i denna formulering även dimensionen av det galaktiskt rumsliga, vilket på sätt och vis ges det egentliga företrädet. Filmen intar således en panoramisk föreställningsform, vilken låter åskådaren överblicka djupen i tid och rum. Just en sådan extraordinär överblick är ett av de exempel på primära mänskliga krav och önskningar som J.R.R. Tolkien lyfter fram i sin viktiga essä Om sagor, och som han menar att Sagolandets magi kan uppfylla (1972:20). Ett annat centralt tema han nämner i samma essä, vilket är allt annat än oväsentligt i detta sammanhang, och som kan glimta fram i mytologin, är rätten till makt, vilket är något annat än ägandet av makt (32).

Auctoritas och potestas

Distinktionen mellan rätten till makt och ägandet av makt och möjliga konflikter däremellan är ett i sanning klassiskt tema. Det återfinns bland annat i Sofokles’ kända drama Antigone från 400-talet, vari den eponyma konungadottern åberopar rättfärdigheten i de oskrivna, i naturen vilande, lagbuden, vilka gäller ”inte bara nu eller i går utan alltid” och som ”ingen vet när de kom till”, gentemot den tyranniske Kreon som representant för den institutionella lagen (2003:37, v. 453–457).

Temat är också centralt i George Lucas’ ursprungliga rymdsaga, i vilken huvudkonflikten mellan gott och ont i det galaktiska inbördeskriget kan preciseras till att stå mellan jediriddarnas auctoritas och Imperiets potestas, för att låna ett begreppspar från den romerska rätten. Där auctoritas hänför sig till legitimitet så innebär potestas tvångsmedel, då inte minst militära sådana.  Den av auctoritas präglade maktutövningen beskrivs av den tyske klassicisten Theodor Mommsen som ett rådgivande snarare än en beordran, ett råd man visserligen gör klokt i att följa (1887:1034). Jediriddarna står tack vare Kraften för en balans mellan de två aspekterna, där deras auctoritas ligger till grund även för potestas, det vill säga att de också förmår att bli åtlydda även genom att i vissa situationer kunna ta till tvångsmedel (Jamilla 2008:32). Imperiet däremot, har frångått balansen i det att de så att säga har kortslutit dialektiken och helt misskänner den kvalitativa ordningens auctoritas till förmån för det rena, mekaniska tvångsherraväldet. Eller möjligen kan man kanske se ett visst erkännande av det, om ibland än motvilligt, när det kommer till inställningen till sithlorderna Darth Vader och Kejsaren, men då alltså endast i dess förvridna former.

Den balanserade hållning jediriddarna personifierar symboliseras av deras mantlar i naturliga jordfärger, rundade former (såsom i Obi-Wan Kenobis kupolhus och Millenniefalkens yttre form, gångar och cockpitfönster) och den atmosfäriskt blå färgen i bland annat ljussvärden och prinsessan Leias holografiska meddelande. I tydlig kontrast till detta representeras Imperiet – vilket minst sagt är cineastiskt effektfullt – av steril färglöshet och av företrädare klädda i svart, av kantiga former (i till exempel Stjärnkryssarens spetsighet, liksom de sexkantiga korridorerna och cockpitfönstren), samt den ilsket röda färgen i Darth Vaders ljussvärd och (i senare filmer) kejsarens rödmantlade imperievakter.

Filmens framgångsrecept

Star Wars: A New Hope kan ses som ett fördröjt, men önskeuppfyllande coming-of-age-äventyr av kosmiska proportioner. Dess trollbindande charm är oskiljaktig från Lucas’ nära anslutning till den universellt förekommande monomyten (Palumbo 2014:20), i vilken hjältens väg med dess tre faser avfärd, invigning och återkomst utgör en grundläggande arketypisk metastruktur med tidlös giltighet. (Wahlberg 2011:XII) Detta är sannolikt också en av förklaringarna till varför åtminstone de tre först utkomna episoderna i den större Skywalker-sagan vid ett närmare studium uppvisar en rad tematiska paralleller till symboliska nyckelscener i Tolkiens epokala verk The Hobbit och The Lord of the Rings.

När betydelsen av vissa andra delar av filmens framgångsrecept, såsom banbrytande filmteknik och specialeffekter, samt den lyckade hybridiseringen av ett omfattande kompendium referenser från populärkulturella föregångare (däribland Buck Rogers, Flash Gordon, Dune och annan science fiction samt western- och samurajfilmer med mera) möjligen bleknar något med åren, så består andra delar desto bättre. Förutom berättelsens monomytiska grundstruktur skulle även John Williams’ musikaliska briljans kunna framhävas i sammanhanget. Och det är svårt att inte hålla med Peter Jackson om att det i slutändan är karaktärerna man minns (Palumbo 2014:17).

Ytterligare en faktor till hemligheten bakom hur denna film än idag kan locka och fascinera ständigt nya generationer entusiastiska anhängare, och som vi i denna text lanserar hypotetiskt, är den berättartekniska nyckelroll droiderna R2-D2 (Artoo Deetoo) och C-3PO (See Threepio) spelar. Det är först och främst den konsekventa fokaliseringen genom dessa under hela den första akten som drar in och involverar tittaren i handlingen, en tittare som redan därigenom är på god väg att ta dess universum till sitt hjärta.

Luke Skywalker på Tatooine

”Till mitten hunnen på vår levnads vandring / hade jag i en dunkel skog gått vilse / och irrat bort mig från den rätta vägen.” (Dante Alighieri 2006:15)

Innebörden av förirrelsen i den mörka skogen i Ingvar Björkesons översättning av de välkända inledningsorden till Dantes Divina Commedia kan också på sätt och vis sägas vara belägenheten för den äventyrslystne ynglingen Luke Skywalker vid den tidpunkt då filmen tar sin början. Omgiven av ”en dödsvit ödemark” (Lucas 1976) på den ofruktbara ökenplaneten Tatooine med dess dubbla solar, känner han sig fastlåst och nedtryckt på sina fosterföräldrars fuktfarm likt en manlig motsvarighet till en askungefigur (med likheter också till J.K. Rowlings Harry Potter). Suckande beklagar han sig för C-3PO: ”Om universum har ett lysande centrum, befinner du dig på den planet som ligger längst därifrån.” (ANH, kap. 9: In the Garage) Den i och för sig kanske tvivelaktiga drömmen om att söka in som rymdpilot på Imperiets akademi, som ett sätt att komma vidare i livet, måste ständigt skjutas upp på grund av alla upphackade vardagssysslor på farmen med dess hobliknande jordhålor, sysslor vilka inte tillnärmelsevis förmår tillgodose hans egentliga inre behov och fallenheter. Källan till Lukes frustration blir extra svår att sätta fingret på, då han av farbrodern även hålls i okunnighet om såväl sina föräldrar som sin verkliga identitet.

I scenen där Luke längtande blickar mot den dubbla solnedgångens horisont (ANH, kap. 11: Binary Sunset), som begrundade han sin inre konflikt och en potentiellt alternativ livsbana, stegras den melankoliska musiken tillfälligt och blir mer heroisk och löftesrik i tonen, för att sedan snart klinga bort. Hur godhjärtad och drömmande Luke än är, har han inte på egen hand agens nog att förmå lyfta sig upp ur sin situation. För att han ska kunna kvittera ut sin ”biljett” till den speciella världen, behövs det en ihärdig liten blå, kupolförsedd astromekdroid som anländer från himlen med en kallelse till äventyret gömd i sitt inre…

Droiderna

”Så blankt som klingan speglar jag er konst. / Den skall, en stjärna lik i mörka natten, / Skarpt sticka av mot min okunnighet.” – Hamlet (Shakespeare 1950:240)

Inför den ödesdigra duellen mot Laertes alluderar Hamlet med satirisk udd till att den roll hans rival spelar fyller funktionen av en kontrastfigur, vilken bidrar till att med större skärpa framhäva honom själv. På ett liknande sätt är relationen mellan de två droiderna C-3PO och R2-D2 konstruerad. De är på många sätt varandras motsatser. Å ena sidan används de som comic reliefs som Merry och Pippin hos Tolkien, å andra sidan har de tolkats som speglingar av Lukes ego respektive (jedi-)undermedvetna (Henderson 1997:26, 29). Sant är att Threepio till sin personlighet är ungefär så långt ifrån en heroisk äventyrare man kan komma. Han är ständigt mer eller mindre desorienterad med en permanent bortkommen uppsyn och har alltjämt nära till att gripas av förtvivlan och hopplöshet. Filmens första replik är också hans: ”Vi är förlorade. Den här gången slipper prinsessan inte undan.” (ANH, kap. 3: Imperial Boarding Party) Trots allt snubblar han dock vidare och genomgår så sakteliga en mognadsprocess. Artoo, däremot, är redan från början helt och fullt inriktad på att, till varje pris som helst, fullfölja sitt uppdrag att med ritningarna till Dödsstjärnan söka upp Obi-Wan Kenobi. Samtidigt som han har kännedom om mycket de andra svävar i okunnighet om, så är han i praktiken stum, och får därför ofta låta finna sig i att tolkas av sin motvillige kompanjon.

Att berättelsens fokalisering utgår ifrån dessa något omaka droider under den första tredjedelen av filmen är ett narrativt genidrag som involverar publiken mentalt i dessas gemensamma upptäcktsfärd. Genom Threepios glänsande blankhet kan tittaren förmås att spegla sina egna svagheter och undanflykter så att de dras fram i ett objektivt ljus, för att sedan otvunget skratta åt dem när det tydligt framgår hur absurda de är – en viktig del av publikens katharsis. Genom Artoo får å andra sidan de äventyrliga aspirationerna luft under vingarna, och denne lille budbärare blir någon man kan applådera och engagera sig i. När Obi-Wan möter Artoo första gången, kastar bak sin huva, ler och hälsar, så är det rakt in i kameran han vänder sig, och därmed på sätt och vis direkt till tittaren, när han uppmanar den ”lille vännen” att komma fram och inte vara rädd (ANH, kap. 13: Meeting Old Ben).

När de båda robotiska följeslagarna tar skilda vägar och sedermera fångas in av jaworna i Sandkryparen har de i metaforisk mening hamnat i valfiskens buk och måste således uppväckas till nytt liv. Fångenskapen har de i detta skede gemensam med såväl Leia i Dödsstjärnans interneringscell och Luke på fosterföräldrarnas gård som Han Solo, som genom skuldsättning har hamnat i klorna på Jabba the Hutt.

Tolkien-paralleller i akt I

I enlighet med ett monomytiskt mönster består den första akten av kallelsen till äventyret, övernaturlig hjälp samt mötet med allierade och de första tröskelväktarna.

”Ringbärare”

”Look, sir – droids.” (ANH, kap. 7: Land of the Jawas) En spaningspatrull med Sandtroopers utsända av Darth Vader har just lokaliserat landningsplatsen för räddningskapseln på Tatooines sanddyner. Intill spåren i sanden hittar en av dem då något som han plockar upp och visar fram – en metallring. Nu har man fått upp väderkornet. Det är droider man jagar. Att det just är en upphittad ring som här metonymiskt kopplas till R2-D2 och C-3PO kan knappast vara en tillfällighet.

Vi har redan noterat Artoos cirkulära kupolform, och till detta kan vi tillägga att Threepio har en ringsymbol placerad vid solar plexus. Artoo kan dessutom även ses som en ”Ringbärare” i tolkiensk mening genom att han bär med sig ritningarna till Dödsstjärnan, ett gentemot den implicit vapen, då det pekar ut dess akilleshäl. I det avseendet kan innehavet av dessa jämföras med Ringen, med dess avgörande koppling till Saurons fortvarande välde. De ödlor som Stormtrupperna använder som riddjur säger något om deras ryttares kallblodighet – något vi också mycket snart kommer att få se prov på. Det svarta innanmäte som sticker fram i skarvarna under deras vita exoskelettdräkter röjer också deras imperiella avsikter. Båda dessa egenskaper pekar emot att de i denna del av handlingen fyller en liknande strukturell funktion som de svarta ryttarna hos Tolkien.

Den plötsliga insikten om klar och överhängande fara

Det som Aristoteles i sin Poetik eller Om diktkonsten definierar med den grekiska termen anagnorisis, igenkänning, innebär en plötslig insikt om sakernas verkliga tillstånd rörande vän- eller fiendskap. (1994:40) Såsom i blixtbelysning kan protagonisten då bli akut medveten om att en klar och överhängande fara står i begrepp att ställa allting på ända. Inte minst i spänningsgenren används denna kombination av klarhet och ovisshet ofta som en effektfull ingrediens. I vårt sammanhang får den dessutom funktionen av ett viktigt karaktärsdanande vägskäl för hjälten, som i sin inskränkta bubbla har invaggats i falsk trygghet av en förvrängd uppfattning om proportioner, och därför än så länge varit likgiltig och/eller avvisande till äventyrets kall. Genom att plötsligt drabbas personligen måste denne då konfronteras även med sitt eget syfte, som vore det tecknat i eldskrift. Tillvaron skakas om och saker och ting kan inte fortsätta som förut. När det skarpa läget inträder och redan genom sin chockeffekt gör att det så gott som börjar svida i skinnet inte bara för en själv, utan även för de som står en nära, mångdubblas insatserna och helt nya krav ställs på beslutsamhet och handlingsförmåga utan någon egentlig betänketid.

En sådan plötslig insikt om en annalkande katastrof, och att hans fosterföräldrar i det egna hemmet svävar i omedelbar livsfara, är det som slår Luke när han bevittnar förödelsen och kropparna efter massakern på jaworna (vilka tidigare varit i besittning av droiderna och därmed också ritningarna av Dödsstjärnan): ”If they traced the robots here, they may have learned who they sold them to. And that would lead them home!” (ANH, kap. 17: Torched Homestead) Scenen som följer med Lukes fosterföräldrars hemman i aska och lågor har för övrigt en tydlig förebild i en central vändpunkt för huvudpersonen Ethan Edwards (John Wayne) i John Fords stilbildande westernfilm The Searchers (på svenska: Förföljaren) från 1956 (scen 10: A murder raid).

På motsvarande vis slår igenkänningen ned som en blixt från en tämligen klar himmel för Frodo när Gandalf i förtroende luftar sina farhågor om att Gollum, när denne utsattes för tortyr i Mordor, låtit undslippa sig vital information rörande inte bara den nuvarande ringbärarens hemland utan också hans familjenamn. Med högsta sannolikhet har de svarta ryttarna därför satts i rörelse även mot hans alldeles eget lilla hörn i världen. (Tolkien 2005:59/I:2) I Peter Jacksons filmatisering av The Fellowship of the Ring görs med en blinkning Frodos replik i detta läge delvis till något av ett eko av Lukes: ”Shire. Baggins. But that would lead them here!” (scen 10: The Shadow of the Past) I nästa tvära klipp stormar så två ridande gestalter med böljande mantlar fram i månljuset i riktning mot tittaren. När en ensam hob vid vägkanten utanför staketet till sin håla lyfter sin lykta vid ljudet av hovar, och frågar vem där är, håller de framstormande ryttarna inte in sina springare, utan låter honom istället gå sitt öde till mötes i form av ett svingande svärd såsom en dödens lie.

Magiska vapen

Genom det skoningslösa ödeläggandet av Lukes hem har Imperiets onda avsikter satt en sten i rullning som skall komma att bli dess eget fördärv. Nu finns det inte längre någonting som kan hindra honom från att lära känna Kraften och bli en jediriddare som sin far.

Lukes faders ljussvärd, som Obi-Wan Kenobi tar upp ur en träkista och överräcker rituellt, lyser med ett blått sken. I detta finns det en parallell till hur Bilbo fiskar upp Sting ur en trälåda för att skänka det till Frodo. Även Sting lyser blått – när det är i närheten av fiender. Det är talande att just Threepio sitter avstängd och deaktiverad under hela denna scen, med tanke på att han representerar den vanliga världen, till skillnad från den speciella, vilken Luke nu står på tröskeln till. Ljussvärdet bör vidare förstås som en yttre manifestation och intensifiering av en inre verklighet, vilket innebär att dess överräckande till Luke kunde äga rum först nu.

Obi-Wan kallar svärdet ”ett elegant vapen från en mer civiliserad tid”, då jediriddarna i över 1000 generationer var fredens och rättvisans väktare i den gamla republiken, före ondskans tidevarv och före Imperiet. (ANH, kap. 14: ”Your Father’s Lightsaber”) Även i detta finner vi en parallell till Tolkien, då Sting är ett alvsmitt svärd från en tidigare, ädlare tidsålder med kvalitativt annorlunda förutsättningar. Vid samma tillfälle hittade Gandalf sitt svärd Glamdring. Det skiner vanligen vitt, men åtminstone vid ett tillfälle, efter dråpet på storvätten, lyste även det ”i glädje” som en blå låga (Tolkien 2007:68). Glamdring är delaktigt när Gandalf tar strid mot balrogen med dess rött flammande svärd på bron över Khazad-Dûm. Även Obi-Wan skall komma att möta en gestalt med ett skinande svärd i rött. Oturligt nog för deras antagonister, så uppvisar den ”Hemliga eld”, som Gandalf menar sig vara tjänare till, en särdeles strukturell likhet med Kraften, vilket i respektive fall kan ge det hela en oväntad vändning…

I nästa del ska vi titta närmare på fler Tolkien-paralleller i Star Wars: A New Hope.

Källförteckning

Aristoteles (1994). Om diktkonsten. Göteborg: Anamma.

Dante Alighieri (2006). Den gudomliga komedin. [Ny utg.] Stockholm: Natur och kultur.

Ford, John (1956). The Searchers. USA: Warner Bros.

Henderson, Mary (1997). Star Wars: The Magic of Myth. New York: Bantam.

Itten, Johannes (1971). Färg och färgupplevelse: subjektiva upplevelser och objektiva kunskaper som vägledning till konsten. Stockholm: Norstedt.

Jackson, Peter, Fran Walsh & Philippa Boyens (2002). The Lord of the Rings: The Fellowship of the Ring. Special Extended DVD Edition. USA: New Line Home Entertainment.

Jamilla, Nick (2008). Sword Fighting in the Star Wars Universe. Jefferson, NC: McFarland & Co.

Lucas, George (1976). STAR WARS: Episode IV: A NEW HOPE: From the JOURNAL OF THE WHILLS. Revised Fourth Draft. USA: Lucasfilm.

Mommsen, Theodor (1887). Römisches Staatsrecht. Leipzig: S. Herzel.

Palumbo, Donald E. (2014). ”George Lucas’ Original Star Wars Trilogy” i Palumbo, Donald E., The Monomyth in American Science Fiction Films: 28 Visions of the Hero’s Journey. Jefferson, NC: McFarland & Co, s. 15–32.

Shakespeare, William (1950). Shakespeares dramatiska arbeten. Översatta av Carl August Hagberg. Tragedier. Sjätte bandet. Romeo och Julia. Hamlet. Upplaga reviderad av Nils Molin. Lund: Gleerup.

Sofokles (2003). Antigone. Lund: Ellerström.

Star Wars: Episode IV – A New Hope [1997]. George Lucas, reg. USA: Lucasfilm/20th Century Fox. [ANH]

Tolkien, J.R.R. (1972). Träd och blad. Stockholm: Geber.

Tolkien, J. R. R. (2007). Hobbiten eller Bort och hem igen. Stockholm: Norstedt.

Tolkien, J.R.R. (2005). The Fellowship of the Ring: Being the first part of The Lord of the Rings. 50th anniversary edition. London: HarperCollins.

Wahlberg, Björn (2011). ”INLEDNING: Joseph Campbell, hjälten och myternas makt” i Campbell, Joseph, Hjälten med tusen ansikten. Stockholm: Arkad, s. XI–[XXXII].

En tanke

  1. Tack för denna blogg. Jag har inte hunnit läsa så mycket än men har iaf hittat hit. Spekulativa tankar kring fantastik och den perenniala traditionen är det alltid läge för. Säger LS, författare till Ernst Jünger – A Portrait mm.

    Gillad av 1 person

Lämna ett svar till mirotanien Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s