Dödsstjärnan som drake – Monomyt, symbolisk mening och Tolkien-paralleller i Star Wars: Episode IV – A New Hope. Del II

I den första delen berörde vi det faktum att Star Wars: A New Hope nära ansluter till den monomytiska grundstrukturen om hjältens väg med dess tre faser avfärd, invigning och återkomst. Vi preciserade huvudkonflikten mellan gott och ont i det galaktiska inbördeskriget till att stå mellan å ena sidan rätten till makt (auctoritas) och å andra sidan ägandet av makt (potestas). Dessutom belyste vi också den särskilda berättartekniska nyckelroll droidduon R2-D2 och C-3PO spelar för att dra in och involvera tittarna i handlingen. Sist men inte minst tog vi upp några exempel på Tolkien-paralleller i filmens första akt. I denna andra del definierar vi den avgörande vändpunkten i akt I som svärdets investitur och beskriver dess innebörd och koppling till monomyten. Vidare spårar vi upp ytterligare Tolkien-paralleller i filmens fortsatta handling i Mos Eisleys rymdhamn.

I sin välkända studie The Hero with a Thousand Faces (1949) lade mytforskaren Joseph Campbell i dagen den universellt förekommande monomytiska grundstrukturen om hjältens väg, vilken ofta har använts för att tolka just mytologin i Star Wars. För att inte riskera att hamna snett och dra förhastade slutsatser måste man dock skilja på den monomytiska strukturen som sådan och Campbells personligt vinklade tolkning av densamma, inte minst genom idéer han tagit från modern psykologi. Således finns det ett behov av kommentarer till hans tolkningar.

Christopher Vogler, som bland annat har jobbat med rådgivning på Disneys utvecklingsavdelning och varit delaktig i utformandet av berättelsestrukturen i filmer som Lejonkungen (1994) och Fight Club (1999), har för sin del i handboken The Writer’s Journey: Mythic Structure for Writers (i första upplaga 1992) försökt att ta sig an att förtydliga och modifiera Campbells modell i syfte att den ska kunnas tillämpas för narrativt berättande.

I inledningen till bokens tredje upplaga använder sig Vogler av vikingatidens smäckra långskepp som en välfunnen metafor för de grundläggande beståndsdelarna i en berättelses konstruktion, vilka behövs om den ska kunna göras flytfärdig och manövreringsklar. Berättelsens ryggrad liknas vid kölen, handlingens huvuddrag vid skrovet och individuella scener och dialog vid de längsgående bordläggningsplankorna. (2007:xi) Att ha kölen på plats är oumbärligt för såväl riktning som balans och styrfart, och för att man ska kunna föra skeppet från den hitre till den bortre stranden. Den berättelsens ryggrad, som likt kölen fyller denna funktion, liknas här vid ingenting annat än monomyten.

Svärdets investitur

Det är just riktning, balans och styrfart som Luke Skywalker saknar vid filmens början, men som han börjar erhålla genom att av Obi-Wan Kenobi förlänas sin faders ljussvärd. Den avgörande vändpunkten i filmens första akt kan därmed beskrivas som svärdets investitur, vilken i förlängningen möjliggör återetablerandet av en kosmisk ordning. Denna koppling till fädernearvet öppnar upp Lukes blick för den speciella världens bortre strand, vilken han dessförinnan varit avskuren ifrån. Det kan möjligen tyckas märkligt, men monomyten för oss, och ljussvärdet för honom, fyller synbarligen i någon mening en likartad ”kölliknande” funktion.

På motsvarande sätt som Gandalfs värv består i att med hjälp av Eldens alvring Narya försöka ”återuppväcka hjärtan till den gamla tapperheten i en värld som blivit allt mera kulen” (Tolkien 1979:332) representerar Obi-Wans överräckande av Lukes faders ljussvärd ett tändande av ett nytt hopp. Liksom kungasvärdet Narsil ”lyste som solen och som månen”, men bröts sönder när Elendil stupade i strid mot Sauron i Första åldern (Tolkien 1979:320–322), och sedermera kom att smidas samman av alvsmederna i Vattnadal till Andúril – Lågan från väst (Tolkien 2004:352), har Anakin Skywalkers ljussvärd tidigare i sin historia varit intimt knutet till jediordens nedgång, men kommer nu återigen i dagen och förebådar en ny gryning. Genom ljussvärdets vertikala axel, som en förlängning av den egna viljan, får Luke förutsättningar att interagera med Kraftens kosmiska, livmoderformade struktur. Han ställs inför en rad uppsplittrade fragment och disjunktioner, vilket det blir hans uppgift att förena och integrera: det lokala och det globala, det teknologiska och det mystiska, det kantigt vinkelformade och det cirkulärt bågformade, det singulära och det universella. (Ebert 2015:62)

Om och om igen ser vi hur just svärd och deras eventuella återuppdykande eller återsammanfogning har en tidlöst integrativ funktion i minnesmässig mening, nära förknippad med en tidigare dynastis eller en specifik kosmisk ordnings återkomst, korsande även till synes oöverskridliga avstånd i tid och rum. Därmed uppfattas de bland annat i Beowulf-elegin som animerade med ett transhistoriskt ljus, och som tillhörande en existentiell sfär av intensifierad erfarenhet och skärpt uppfattningsförmåga. (Klinger 2009:149–151) Svärdet kan med sitt sken ge vägledning i mörkret. Samtidigt är det också en initiatorisk symbol för bäraren själv som står för ett avdöende från det vanliga livet, vilket är en inre förutsättning för ett adlande till en ridderlig karaktär.

Såväl namnet Luke, vilket är härlett från latinets lux (”ljus”), som Skywalker varslar om ett sådant förestående bemästrande av himlasfären och en tillgång till tillvarons vertikala dimension, vilket därmed möjliggör en återgång till en balans mellan auctoritas och potestas i samklang med elementen och naturens livgivande ordning. För honom sker ackommoderingen till svärdets investitur gradvis och inte som ett ögonblickligt dragande av svärdet ur stenen eller trädet såsom i Kung Arthur-legenden och Nibelungensången – eller som när Frodo emottar Sting från Bilbo genom att det först sticks in i en bjälke (Tolkien 2004:353). Först något senare i handlingen ombord på Millenniefalken under fäktningsövningarna mot en träningssond – vilken kan ses som en Dödsstjärnesimulator i miniatyr – lyckas han trots ett ogenomskinligt hjälmvisir ändå parera tre skott i rad och har därmed enligt Obi-Wan Kenobi ”tagit det första steget in i en större värld” (ANH, kap. 27: Lightsaber Training)

Således verkar det som om att Lukes själva avresa med Millenniefalken från Tatooine i en mening motsvarar utdragandet av svärdet ur stenen, det vill säga ett frigörande av krafter från den vanliga världens horisontella plan. Falken är den farkost som likt det kölförsedda vikingaskeppet i Voglers ovan nämnda metafor för monomyten kan slå en ”bro” till den ”bortre stranden”. Dess subljusmotorer och hyperdrift utstrålar följaktligen ett blått och vitt ljus i en nyans snarlik med svärdets, den överbrygger genom ”magisk” flykt oöverskådliga distanser i likhet med vad svärden gör mellan generationer och tidsåldrar, samt spelar i slutstriden en roll likt Tolkiens örnar som ett ”svärd i skyn”.

Tolkien-paralleller i akt II (och i övergången till denna)

Efter bland annat en förpostfäktning mot sandfolket och Lukes initiala avvisande av äventyrets kallelse börjar akt II på tröskeln till den speciella världen. Här möter hjälten/protagonisten allierade och fiender, så kallade tröskelväktare, och kommer genom prövningar steg för steg till klarhet om innebörden av sitt uppdrag. Ett viktigt vägskäl senare i denna akt i Star Wars: A New Hope är det öde som Lukes mentor Obi-Wan Kenobi går till mötes i den avgörande duellen mot Darth Vader.

En utpost på gränsen mot den speciella världen

I sökandet efter en pilot som kan föra dem till Alderaan med ritningarna till Dödsstjärnan tar Obi-Wan dem till Mos Eisleys rymdhamn, där de i kantinen gör sig bekanta med Han Solo och Chewbacca. Luke har först med sig droiderna i släptåg utan att känna till att detta ej är tillåtet, och visar därmed att han är en gröngöling som kan bli en lätt måltavla för dem som söker en hackkyckling. Att så också blir fallet bör inte förvåna, då Obi-Wan redan varnat för att man inte hittar något värre skurknäste, och att de måste vara försiktiga. John David Ebert ser kantinen som ett partikulärt exempel på vad den franske antropologen Marc Augé kallar den globala anti-världen med dess icke-platser såsom flygplatser, hotell, bensinmackar, närbutiker och shoppingcentra, utformade för att röra sig genom snarare än att bebo för en längre tid, och vilka saknar någon autentisk historisk ”aura”. Kantinen inrymmer också allsköns mer eller mindre udda existenser från galaxens olika hörn frikopplade från sina respektive världar och kulturella kontexter, och den friktion som då lätt kan uppstå resulterar ofta i våld. (Ebert 2015:81f) Kenobi räddar dock Lukes skinn ännu en gång, i en konfrontation där angriparna (Ponda Baba och Cornelius Evazan) tackar nej till erbjudandet om en drink, och istället kastar undan Luke och avfyrar en pistol och därmed får en arm avhuggen, en scen med en direkt förlaga i Akira Kurosawas Yojimbo – Livvakten (1961).

Andra har tolkat inträdet i kantinen som en nedstigning till underjorden, vilket inte tycks helt orimligt då en av gästerna på platsen är en devaronian med utseende som en grinande djävulsfigur. Samtidigt är detta också en plats varifrån man med rätt vägledning kan stiga uppåt, och likt Dante har Vergilius som sin vägvisare, fyller här Han Solo denna funktion. Som kapten för Falken besitter han viss kontroll över rymdens regioner. Han är också den ende som förstår Chewbaccas grymtanden. Men han är än så länge endast in it for the money, och detta icke-ställningstagande reflekteras även i färgerna i hans kläder, vilka varken är helt ljusa eller helt mörka.

Hos Tolkien finner vi en parallell till Mos Eisley-kantinen i värdshuset Stegrande ponnyn i Bri, dit Gandalf hänvisar dem. Det ligger också vid ett vägskäl i en gränstrakt och är omvärvt av rykten och omnämns i det gamla talesättet Underligt som tidender från Bri (Tolkien 2004:196). Att ponnyn stegrar sig alluderar möjligen till att man härifrån kan ta språnget ut från den vanliga världen. Likt Han Solo uppvisar Vidstige/Aragorn ett inte helt pålitligt yttre. På grund av sin skuld till den ormlike och uppsvällde Jabba the Hutt (med ekon av noir-skurken Kasper Gutman i Riddarfalken från Malta (1941)) är Solo eftersökt av prisjägare som Greedo, och även Vidstige kallar sig ”en jagad man” (Tolkien 2004:221). Vidstige är inte i besittning av vare sig någon Falken eller wookie som styrman, däremot har han i egenskap av utbygdsjägare förmågan att förstå såväl fåglarnas som djurens språk (Tolkien 2004:194), det vill säga har viss kännedom om såväl himlasfären som det elementäras domäner i naturen.

Både i Bri och i Mos Eisley har våra respektive sällskap fiender hack i häl. Dessutom verkar opålitliga skumraskfigurer uppenbarligen snoka runt och spionera på dem. Den överhängande faran från Stormtroopers respektive svarta ryttare understryks ytterligare genom de iakttagelser droiderna gör utanför kantinen och Merry under sin nattliga promenad. Det hela blir heller inte bättre av att de oerfarna hoberna, i likhet med Luke, lyckas dra till sig onödigt mycket oönskad uppmärksamhet inne på värdshuset. Såväl Vidstige som Han Solo ser dock till att denna gång, var och en på sitt sätt, täcka deras ryggar och tar sig an att vägleda dem ut över tröskeln och in i den speciella världen.

I nästa del ska vi fortsätta att spåra upp Tolkien-paralleller i Star Wars: A New Hope.

Källförteckning

Campbell, Joseph (1949). The Hero with a Thousand Faces. New York: Pantheon Books.

Ebert, John David (2015). Star Wars: Scene-by-Scene. CreateSpace.

Klinger, Judith (2009). ”The Legacy of Swords: Animate Weapons and the Ambivalence of Heroic Violence”. Hither Shore: Interdisciplinary Journal on Modern Fantasy Literature, vol. 6, s. 132–152.

Star Wars: Episode IV – A New Hope [1997]. George Lucas, reg. USA: Lucasfilm/20th Century Fox. [ANH]

Tolkien, J.R.R. (1979). Silmarillion. Stockholm: AWE/Geber.

Tolkien, J.R.R. (2004). Ringens brödraskap. Stockholm: Norstedt.

Vogler, Christopher (2007). The Writer’s Journey: Mythic Structure for Writers. 3. uppl. Studio City, CA: Michael Wiese Productions.

En tanke

  1. Tack för denna analys.

    Jag har själv alltid haft ett gott öga till Star Wars. Från det jag såg första filmen när den hade svensk premiär, det kan ha varit på hösten 1977, och vidare genom åren. Bortom den filmiska ytan, prylarna och merchandisingen så fanns det substans. Som du utvecklar i inlägget. Och som kan sammanfattas med att det finns idealism här. Det är inte bara cyniska hjältar som strider för stridens egen skull, som i 99% av all annan nutidsfiktion.

    Idealismen driver det hela och ger det hela ett perennialt skimmer.

    Det är (som du antyder) som med Tolkien. Bortom all egenartad jargong och mytologi finns en metafysisk kärna av ljusets kamp mot mörkret.

    Härmed en länk till min egen Star Wars-artikel. Jag ser det hela primärt ur genre-perspektiv, ur sf-perspektiv, ser influenser såsom Blixt Gordon, Dune mm. Men även Campbell nämns så att.

    https://lennart-svensson.blogspot.com/2013/09/george-lucas-filmserie-star-wars.html

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s