Dödsstjärnan som drake – Monomyt, symbolisk mening och Tolkien-paralleller i Star Wars: Episode IV – A New Hope. Del III

Den mytologiska innebörden av Star Wars: A New Hope handlar till syvende och sist om riddaren som räddar prinsessan, besegrar draken och därigenom återerövrar en heroisk och mer fullödig bild av människan. Befrielsen av prinsessan Leia från fångenskapen på Dödsstjärnan kan på samma gång ses som en befrielse av Moder jord, vilken inneslutits i en överkodande naturfientlig teknostruktur som genom ett ensidigt kvantitetens herravälde hotar att likrikta, homogenisera och i slutändan radera ut allt som karaktäriseras av det särpräglades kvaliteter och autentiska aura. Den tidlösa kärnan i filmens mytologiska motiv visar sig således vara ingenting mindre än ett återupptäckande av den traditionella visdomens bortglömda men ogrumlade kraftkällor, och därmed uppväckandet av ett nytt hopp för såväl planeten vi bor på som den enskilda människans själ i dess ursprungliga, intakta och odelade tillstånd (latinets integritas).

”All tillräckligt avancerad teknologi är omöjlig att särskilja från magi.” Så lyder en av de tre så kallade Clarkes lagar formulerade av sf-författaren Arthur C. Clarke (1973:21). Även C.S. Lewis har dragit parallellen i sin polemik mot moralsubjektivism i boken Människans avskaffande. Medan centralproblemet för den gamle tidens vise var hur själen skulle kunna bringas i överensstämmelse med verkligheten och lösningen var kunskap, självdisciplin och dygd, så är problemet för både magin och den tillämpade vetenskapen hur man skall bringa verkligheten till överensstämmelse med människans önskningar, och lösningen för detta är teknik (1957:67). Här kan vi känna igen mönstret från huvudkonflikten mellan jediriddarnas auctoritas och Imperiets potestas, vilket vi behandlade i del I.

Tolkiens motsvarighet till Homeros’ Iliaden – The Fall of Gondolin – skrevs med erfarenheterna från första världskrigets frontdrabbningar vid Somme i färskt minne. Skildringen av den magiskt framavlade typ av järndrake som bär med sig horder av orker i sitt inre, och som tar sig över och runt alla hinder och genom sin blotta tyngd bryter sönder alvstadens murar, är ett ypperligt exempel på en sådan uppluckring av distinktionen mellan magi och teknologi, mellan mytiska monster och maskiner. Drakens metallhjärta uppfyllt av eld kan för en nutida läsare tydas som en beskrivning av förbränningsmotorn (om än möjligen med en viss futuristisk anstrykning), men lär för den alv som är bokens berättare inte ses som någonting annan än ett resultat av svartkonst. (Garth 2004:220f)

Dödsstjärnan som drake

Även Dödsstjärnan med sin superlaser för planetariskt förintande kan lika väl liknas vid en eldsprutande drake som vara en allusion till atomvapenteknologi med global räckvidd. Superlaserkanonens nedsänkta cirkulära skiva gör rymdstationen lik Saturnus måne Mimas med dess jättelika Herschelkrater, och ger den ett utseende av ett gigantiskt, artificiellt och till synes allseende panoptiskt öga, likt Saurons. En koppling kan därmed även göras till etymologin till ordet drake, härledd från grekiskans derkesthai, vilket bland annat har betydelsen ”penetrerande blick”.

I sin banbrytande forskning om germansk mytologi sammanställd i det närmast encyklopediska lärdomsverket Deutsche Mythologie (utgivet i fyra olika upplagor mellan 1835 och 1878), har den tyske filologen Jacob Grimm vidare identifierat två återkommande och huvudsakliga motiv inom drakloristiken: det om draken som ruvar på skatter och det om människor som genom sin girighet genomgått en metamorfos. (Evans 2005:209) Draktemat bör således förstås utifrån såväl en yttre som inre dimension, och båda dessa dimensioner finner vi prov på i Star Wars: A New Hope, närmare bestämt i form av Dödsstjärnan respektive Darth Vader (ofta tolkat som en anspelning på Dark Father eller Death Invader, men kanske mer sannolikt teleskoperat från Dark Lord of the Sith Invader).

Dödsstjärnan som intergalaktiskt kontrollmedel fråntar varje planet och enskilt rike deras suveränitet och banar därmed väg för en likriktning som utraderar och utplånar det lokala, det partikulära och gränser av alla slag. Imperiet framträder följaktligen som ett kontrastbegrepp gentemot tillvarons mångfald av särpräglade kvaliteter, som en anti-värld. (Ebert 2015:105) I denna negationens bemärkelse finns det också en likhet med Michael Hardts och Antonio Negris definition av det globala imperiet utifrån kärnvapenteknologins synvinkel, såsom ”i sista instans som livets ’icke-plats’, eller med andra ord som den absoluta makten att förstöra” (2000:289). Att med hjälp av Martin Heideggers begrepp ”Ge-stell” på ett liknande sätt se galaxen som någonting ställt och präglat av en vilja till teknologisk kontroll innebär enligt Hans Ruin dock till sist att samtidigt se bortom detta ramverk liksom genom en glipa i analysen, vilken låter oss ana en befrielse bortom det tvingande (2011:70).

Galaxen omsluten och korrumperad av Dödsstjärnan kan jämföras med det fördärvande planetariska välde över Midgård som Morgoth tillskansade sig under en övergående period, och som Tolkien i sitt senare, av filosofiska funderingar präglade, författarskap kallar Morgoths ring (1993:viii-ix). Förstörandet av Dödsstjärnan är således liktydigt med tillintetgörandet av en sådan härsklystnadens kosmiska ring som innesluter världen. Den till synes oövervinnerlige draken Smaug i Tolkiens Hobbiten har en bar fläck i sitt juvelpansar i området kring sitt hjärta – endast upptäckt av Bilbo. Och Saurons ring framstår när allt kommer omkring som en drake som i hybris biter sig själv i svansen. Även Dödsstjärnan ska mycket riktigt visa sig vara behäftad med en akilleshäl vilken, mot alla odds, möjliggör dess oväntade fall…

Inträdet i drakens håla

”That’s no moon! It’s a space station.” – Obi-Wan Kenobi (ANH, kap. 28: ”That’s No Moon”)

Luke Skywalkers uppvaknande till den speciella världen, och det uppdrag han är ämnad för, symboliseras metaforiskt av det ögonblick då han kopplar bort R2-D2:s återhållande reglage. Den astromechdroid med röda detaljer och en mer kantig kupol som farbrodern först väljer vid jawornas försäljning får däremot omedelbart kortslutning med en knall, sannolikt på grund av vad Luke kallar ”en dålig motivator” (ANH, kap. 8: Droids for Sale). Genom Millenniefalkens himlaflykt kan Luke med sitt följe så äntligen träda över den speciella världens tröskel och helt koppla sig fri från den nedtyngande gravitation som däremot den ormlike Jabba personifierar (Ebert 2015:93).

När Falken fångas in av Dödsstjärnans dragstråle inskärper Obi-Wan Kenobi att det finns alternativ till strid i sitt svar till den mer temperamentsfulle Han Solo (ANH, kap. 28: ”That’s No Moon”). Detta förhållningssätt förebådar såväl hans eget öde, liksom Lukes slutgiltiga kommande uppgörelse med Darth Vader och Kejsaren. Här finner vi även en parallell till Tolkien, när ringens brödraskap i skymningen en gråkall decemberdag gör sig redo för avfärd från Vattnadal med avsikten att förgöra ringen: ”Sällskapet tog inte mycket vapen med sig, ty deras hopp låg inte i strid utan i hemlighetsfullhet.” (1959:335) Kamouflage blir således en viktig taktik. Hoberna har sina magiska alvmantlar och förklär sig till orker i Moria. Här gömmer man sig under luckorna i de dolda smuggelutrymmena i Falkens innanmäte och förklär sig till Stormtroopers. En liknande logik återfinns även i att Dödsstjärnan som sådan är gjord för att stå emot storskaliga attacker, med däremot ej smarta nålsticksoperationer från små enmannaskepp.

Liksom Anakin Skywalker är levande begravd inuti Vaders exoskelettala dräkt är jorden i sitt ursprungliga naturtillstånd såsom inkapslad av Dödsstjärnan, och prinsessan Leia tillfångatagen i en av dess interneringsceller. Rebellerna befinner sig på utsidan i det att de fortfarande har en levande, bevarad resonans med det lokalas och det naturligas autentiska aura (Ebert 2015:68). Lukes uppdrag blir att befria kvinnlig kurvilinearitet från megamaskinens rätvinkliga infångning, det vill säga prinsessan från draken (Ebert 2015:113). Dödsstjärnans negation av naturen och dess artificiella överkodning av världen symboliseras däremot av att dess egna ytstruktur är helt igenom täckt av rätlinjiga och kantiga byggnader, vilket i själva verket ej gör den verkligt sfärisk som en naturlig himlakropp vid närmare granskning (Ebert 2015:119). Till skillnad från jorden saknar den också en skyddande atmosfär som ett kosmiskt immunsystem mot destruktiva krafter – vilket symboliseras av den blå färgen och som också är genomgående i filmens färgkodning (Ebert 2015:142). Istället är den dystert grå och färglös.

Prinsessan Leia kan ses som den västerländska civilisationens musa som överkodats av de titaniska krafternas semiotiska imperium, liksom den Heliga jungfruns med sin blå mantel tidigare allt överordnade signifikans slukats av maskinens industriella dynamism, såsom Henry James vid skiftet mellan 19:e och 20:e seklet formulerade det i sin text ”The Dynamo and the Virgin”. I Star Wars: A New Hope reverseras detta och prinsessan befrias istället från megamaskinens inre. (Ebert 2015:123) Leias funktion har dessutom klara likheter med Sita i Ramayana och Ariadne i minotaurens labyrint, vilka kan ses som mytologiska inkarnationer av fruktbarhetsgudinnorna Lakshmi och Afrodite. Prinsessan som tillfångatagits av draken kan slutligen sägas representera såväl planeten vi bor på – i aspekten av dess friska, pristina natur – som den enskilda människans själ i dess ursprungliga, intakta och odelade tillstånd (latinets integritas). Därför tar hon också täten ut ur, och upp ifrån, interneringscellen när hon väl väckts ur sin törnrosasömn.

I nästa och avslutande del ska vi fortsätta att spåra upp Tolkien-paralleller i den resterande handlingen i Star Wars: A New Hope.

Källförteckning

Clarke, Arthur C. (1973). Profiles of the Future: An Inquiry into the Limits of the Possible. Rev. ed. New York, N.Y.: Harper & Row.

Ebert, John David (2015). Star Wars: Scene-by-Scene. CreateSpace.

Evans, Jonathan (2005). ”’As Rare as They are Dire’: Old Norse Dragons, Beowulf, and the Deutsche Mythologie” i Shippey, T. A. (red.). The Shadow-Walkers: Jacob Grimm’s Mythology of the Monstrous. Tempe, AR: Arizona Center for Medieval and Renaissance Studies & Brepols, s. 207–269.

Garth, John (2004). Tolkien and the Great War: The Threshold of Middle-Earth. London: HarperCollins.

Hardt, Michael & Negri, Antonio (2003). Imperiet. Göteborg/Stockholm: Glänta produktion & Vertigo.

Lewis, C. S. (1957). Människans avskaffande. Stockholm: Natur & Kultur.

Ruin, Hans (2011). ”Anteckningar om Heideggers begrepp ’Ge-stell’” i Dahlberg, Leif & Ruin, Hans (red.). Fenomenologi, teknik och medialitet. Huddinge: Södertörns högskola, s. 55–71.

Star Wars: Episode IV – A New Hope [1997]. George Lucas, reg. USA: Lucasfilm/20th Century Fox. [ANH]

Tolkien, J.R.R. (1959). Sagan om ringen. Stockholm: Geber.

Tolkien, J.R.R. (1993). Morgoth’s Ring: The Later Silmarillon, Part One: The Legends of Aman. Boston: Houghton Mifflin.