Dödsstjärnan som drake – Monomyt, symbolisk mening och Tolkien-paralleller i Star Wars: Episode IV – A New Hope. Del IV

Star Wars: A New Hope låter oss sammanfattningsvis följa en narrativ båge från aska och förtvivlan till ett frigörande förverkligande av högre aspirationer och uppväckandet av just ett nytt hopp. Symbolen för detta finner vi i den variant av fågel Fenix som rebellalliansens Stjärnfågel-emblem utgör, och som trotsigt pryder Lukes hjälm som X-ving-pilot i slutstriden. Hans hjälteväg med dess många prövningar från förirrelse till självkännedom innebär i sista hand också en form av katharsis för tittarna i det att den förmedlar förverkligandet av en heroisk och mer fullödig bild av människan.

Såväl i George Lucas’ Star Wars: A New Hope som i J.R.R. Tolkiens The Lord of the Rings stöter följeslagarna på sin färd in i den speciella världen på tentakelförsedda tröskelväktare, vilka ställer hjälten öga mot öga med döden i en verkligt allvarlig prövning. Dianoga-monstret i sopkompressorn och Väktaren i vattnet utanför Morias port fyller båda denna funktion. Joseph Campbell beskriver mötet med dylika tröskelväktare som en avgörande prövning för hjälten, varigenom agnarna skiljs från vetet:

”Man gör bäst i att inte utmana de fastställda gränsernas väktare. Och ändå – det är bara genom att gå utanför dessa gränser, genom att framkalla de destruktiva aspekterna hos samma makt, som den enskilde kan passera, död eller levande, över tröskeln till en ny erfarenhetssfär. (…) Äventyret är alltid och överallt en färd bortom det kända till de okända; de makter som vakar vid gränsen är farliga; att ha med dem att göra är riskabelt; men för den som har kompetensen och modet bleknar farorna.” (2011:77)

När Luke, Leia, Han och Chewie på sin flykt undan Stormtroopers utmanar ödet och hoppar ned i soprummet förebådar det Lukes nedstigning till underjorden i The Empire Strikes Back (1980) (Ebert 2015:126). Det är vid Lukes vistelse hos Yoda på träskdjungelplaneten Dagobah som han kommer att få möta sina egna demoner. (Dagoba är för övrigt den singalesiska termen för ett buddhistiskt stupatempel, med etymologisk härledning från dhâtu-gharba, ”elementens livmoder”, vilket i sammanhanget ska visa sig allt annat än betydelselöst. (Snodgrass 2007:189))

Det första som sker när de dimper ned bland rymdskrotet i soprummets gyttjiga vatten är att musiken och stridslarmet tystnar. Istället härskar här en gravlik tystnad. Det skärpta lyssnande fullt av bävan detta intuitivt framkallar är just vad H. P. Lovecraft har beskrivit som den naturliga reaktionen vid kontakten med det sant kusligas kosmiska skräck (2011:29). Även Frodo ”ryste av obehag” när han satte ner fötterna i det mörka grumliga vattnet (Tolkien 2004:383). George Lucas’ ljuddesigner Ben Burtt har berättat att man tog bort musiken för att odjurets läten och rörelser i vattnet skulle höras och på så sätt ge scenen i soprummet en mer olycksbådande stämning. Som förlaga använde han sig av djävulens läte i Exorcisten (1973) och ringmodulerade detta med tillagt eko för att få till den rätta instängt metalliska känslan. (Ratcliffe 2017)

Om det sedan är Han Solos rikoschetterande laserskott mot den magnetiskt förslutna luckan som väcker till liv det morrande lätet och det som simmar förbi Lukes ben, förblir oklart. Hos Tolkien tilltar i boken ljuden och rörelserna i vattnet när den otålige Boromir tillfälligt tappar besinningen och hivar i en sten i det mörka vattnet, vilket bryter den stilla ytan och leder till att Frodos liv äventyras, och därmed hela uppdraget (2004:389f). (I filmen är det däremot Merry och Pippin som roar sig med detta i deras mer lättsamma comic relief-roll som något av ett par ostyriga tonåringar.)

Sannolikt känner Dianogan av Kraften, eftersom den angriper just Luke med sin tentakel, precis som Väktaren i vattnet känner av Ringen, då enligt Gandalf ”det som dvaldes i sjön hade siktat in sig just på Frodo” (Tolkien 2004:392). John David Ebert menar i sin tolkning att monstret befinner sig i soprummet av den anledningen att det utgör en ”rest” från en tidigare mytologisk tidsålder som Imperiet står i begrepp att upplösa med sin globala teknologiska överkodning (2015:127). För en stund försvinner Luke helt under ytan och vi vet inte om han är död eller levande. Dianogan släpper dock taget och försvinner när sopkompressorns väggar börjar pressas samman och vi får en av flera ur askan i elden-situationer. Han Solo försöker visserligen muntra upp det hela med vad som i ett annat sammanhang skulle kunna låta som ett bantningstips: ”One thing’s for sure. We’re all gonna be a lot thinner!” (ANH, kap. 35: The Walls Close In) Deras enda livlina är nu radiokontakten med droiderna i kontrollrummet, vilka för sin del har fullt upp med att försöka finta undan Stormtroopers.

När så slutligen Artoo får stopp på kompressorn och Threepio hör de exalterande ropen över radion misstolkar han detta som dödsskrin. När det visar sig att de överlevt blir scenen istället, för att tala med Tolkien (1972:75), en eukatastrofisk sådan, som genom sin plötsliga och mirakulösa ”vändning” även förebådar filmens lyckliga slut. Häri finns också en likhet med Symplegaderna-motivet i den grekiska mytologin – de sammanslående klippor som Jason och argonauterna nätt och jämnt lyckas ta sig igenom (Apollonios Rhodios 2005:90f), liksom såväl han (176f) som Odysseus (Homeros 1995:185) hotas att krossas mellan klippmonstret Skylla och malströmmen Charybdis (ett slags helvetesöppning enligt Charles A. Huttar (2003:120)). Denna gemensamma prövning blir en sammansvetsande erfarenhet för hela gruppen och bidrar till ökad enhällighet i deras tidigare tämligen disparata viljor och livsbanor.

Mentorns självuppoffring och transformation

Hjältens väg bortom tröskeln kallar Joseph Campbell för Prövningarnas väg. För Lukes del hänger denna samman med ett gradvis ökat förlitande på Kraften. Obi-Wan Kenobi fyller i detta rollen som initiator och Lukes högre medvetande. Campbell skriver:

”Efter att ha passerat tröskeln rör sig hjälten i ett drömlandskap med märkligt flytande, mångtydiga former där det gäller att överleva en rad prövningar. (…) Hjälten bistås i det fördolda av de råd, amuletter och dolda agenter som härrör från den övernaturliga hjälpare som han mötte före inträdet i den region. Det kan också hända att det är här som hjälten för första gången upptäcker att det överallt finns en välvillig makt som ger honom sitt stöd under den övermänskliga färden.” (2011:91)

För att Obi-Wan fullt ut ska kunna fylla rollen som övernaturlig hjälpare behöver han själv transformeras till en verkligt kosmisk gestalt, bli ett med Kraften, och därmed innesluta Imperiet i sig själv och undgå varje instängningsförsök. (Ebert 2015:134) För att kunna förverkliga detta måste han möta en gestalt med ett skinande svärd i rött, liksom Gandalf tar strid mot balrogen med dess rött flammande svärd på bron över Khazad-Dûm. Oturligt nog för deras respektive antagonister, så uppvisar den ”Hemliga eld”, som Gandalf menar sig vara tjänare till, en särdeles strukturell likhet med Kraften, vilket i respektive fall kan ge det hela en oväntad vändning…

Även i själva svärdstekniken kommer deras respektive förhållningssätt till uttryck. Vader med sitt röda svärd gör enkla hugg och Obi-Wan med sitt blåa tvingas parera med cirkulära rörelser med svärdsspetsen (Jamilla 2008:235). I detta kan vi finna ett eko till sithlordernas strävan efter total kontroll genom Dödsstjärnan respektive jediriddarnas försvar av sfärer av suverän frihet. Fäktandet drar till sig alla de Stormtroopers som stod på vakt vid Falken och öppnar en fri väg för Luke och de andra. Obi-Wan får ögonkontakt med honom, ler och höjer sitt svärd som en spira med ögonen slutna. Vader får då in vad han tror är ett avgörande hugg som får Obi-Wan att försvinna från den fysiska världen. Luke ropar då ”No!”, precis som Frodo gör i filmen när Gandalf faller i striden mot balrogen.

I själva verket har Obi-Wan genom sin självuppoffring nu genomgått en transformation till ett högre plan därifrån han ständigt kan stå i inre förbindelse med Luke. Vad som verkar vara ett fall blir egentligen en uppstigning. På motsvarande sätt hamnar Gandalf så småningom på Zirakzigil i sin strid med balrogen, vilket kan tolkas som en variant av axis mundi, den stilla punkt runt vilken världen vrider sig (Huttar 2013:123). Hädanefter kommer han bland annat att förmedla sig till Frodo genom drömvisioner. Det dröjer inte heller länge innan Obi-Wans röst dyker upp i Lukes inre och uppmanar dem att fly fältet, precis som Gandalfs uppmaning till Ringens brödraskap innan han försvinner från deras åsyn: – Fly, era dårar! (Tolkien 2004:418).

Slutstriden

Symbolen för återuppväckandet av nytt hopp finner vi i den variant av fågel Fenix som rebellalliansens Stjärnfågel-emblem utgör, och som trotsigt pryder Lukes hjälm som X-ving-pilot i slutstriden. Då fågel Fenix ofta avbildas som en örn med röda och gyllene fjädrar är det också helt följdriktigt att X-vingarna har kodnamn Red och Y-vingarna kodnamn Gold. När Luke tar täten ner i rännan utgör han således Fenix-fågelns huvud.

De TIE-jagare som tar upp jakten på dem med Darth Vader i spetsen har inte bara skriande läten som påminner om Tolkiens ringvålnader på deras bevingade vidunder, utan de är även nio till antalet. När man ser dem bakifrån lyser två små röda lampor såsom ögon, vilket ytterligare för tankarna till någon form av bestialiska väsen.

Vader plöjer obarmhärtigt sin väg framåt med laserkanonen och kryper allt närmare. Till slut får han även in en träff på R2-D2 på Lukes skepp, och detta just som rebellbasen kommer inom skotthål för Dödsstjärnan. Med sin blåfärgade kupol kan Artoo följaktligen ses som en mikrokosmisk instans av rebellbasen på månen Yavin 4, vilken i avbildningar på skärmarna också representeras av färgen blå. På motsvarande sätt kan den svarta, svävande och klotformade förhörsdroid med injiceringsnålar som står för den tortyr Vader, resultatlöst, utsätter Leia för, ses som en mikrokosmisk instans av Dödsstjärnan som sådan. 

Luke är dock som vi vet i besittning av ett hemligt vapen. Till skillnad från Vader är han inte beroende av måldatorn. Istället lyssnar han till Obi-Wans röst i sitt inre och förlitar sig helt på Kraften. Även Falken som plötsligt, som från ingenstans, ger sig in i striden spelar här en roll likt Tolkiens eukatastrofiska örnar som ett ”svärd i skyn”. Luke träffar rätt trots ”en chans på miljonen” (liksom endast Bilbo är i stånd att upptäcka den oskyddade punkten i drakens Smaugs juvelpansar i Tolkiens The Hobbit), medan Vader uppfylld av högmod tvärtom slungas iväg in i en okontrollerad virvel.

Att dagen skulle bli en att länge minnas, såsom Vader hade förutsett, får plötsligt en helt annan betydelse än vad han i sin inbilskhet trott, nu i skenet av de otaliga ljust glödande partiklarna från den pulvriserade Dödsstjärnan. Med en liknande oväntad plötslighet står vidden av Saurons egen dårskap med ens klar för honom inför att Ringen hamnar i Domberget och Mordors höga torn och fästningsverk störtar samman och smulas sönder, samtidigt som ringvålnaderna sprakar till, falnar och försvinner (Tolkien 2005:263f).

Medaljceremonin

Rebellernas seger kan ses som en seger för det lokala, det specifika och det etniska gentemot den universellt homogeniserande antivärlden av icke-platser som Imperiet symboliserar (Ebert 2015:146). Den avslutande medaljceremonin vid rebellbasen på den jordlika blå-gröna månen Yavin 4 spelades in vid kalkstensruinerna från mayacivilisationens antika pyramidkomplex med dess slående vertikala arkitektur i den heliga staden Tikal i Guatemala. Denna plats är inbäddad i tropisk regnskog och dess namn lär vara härlett från ti ak’al på mayaspråket yucatek och betyda ”vid vattenhålet”. Även i detta kan vi spåra filmens eukatastrofiska vändning från förtvivlan till hopp, från Tatooines dödsvita ödeland till en porlande källa av nytt liv.

Lukes hjälteväg innebär i sista hand också en form av katharsis för tittarna i det att den förmedlar förverkligandet av en heroisk och mer fullödig bild av människan. Då vi effektivt dragits in i berättelsen via droiderna tar samma mentala processer plats inom oss som dem och vi blir också delaktiga vid medaljceremonin. Inspirationen till denna fokaliseringsteknik har George Lucas delvis hämtat från hur man får följa de käbblande bönderna Tahei och Mataschichi i Akira Kurosawas western-influerade japanska äventyrsfilm The Hidden Fortress (Den vilda flykten) från 1958, men här finns också ett vidare symboliskt djup. Den förenade insatsen av den guldskinande C-3PO från ökenplaneten Tatooine med den silverskinande R2-D2 från vattenplaneten Naboo förkroppsligar på samma gång en alkemisk förening av kosmiska principer, vilka också kan symboliseras av solen och månen (Ebert 2015:37f, 150). Denna den alkemiska processens resultat avspeglas därtill även i mötet mellan Luke och Leia (liksom elementen luft och vatten). Vi har fått följa Lukes väg från att han i sin första scen kommer upp ur jorden, likt en hobbit från sin håla, till att han nu bär en gyllengul jacka som ett insignium för den solära hjälten – Skywalker förverkligad.

Det sista yttrandet innan applåderna tar vid går till Chewbacca. Lika genuin är den upprymda lättnaden i detta hans lyckliga wookie-morrande som förtvivlan och defaitismen var djup hos C-3PO vid Imperieskeppets attack i filmens första replik. Liksom i större skala ewokerna på den skogsbeklädda månen Endor i Return of the Jedi (1983) representerar han den primordiala naturen i bred bemärkelse, en naturlig verklighet vilken har befriats ur sina bojor genom människans väg från förvirring till självkännedom och ett återupptäckande av sitt verkliga Själv genom välvilja, mod och rättsinnighet. Sammanfattningsvis har filmen således låtit oss följa en narrativ båge från aska och förtvivlan till ett frigörande förverkligande av högre aspirationer och uppväckandet av ett nytt hopp.

Källförteckning

Apollonios Rhodios (2005). Argonautika. Stockholm: Natur och Kultur.

Campbell, Joseph (2011). Hjälten med tusen ansikten. Stockholm: Arkad.

Ebert, John David (2015). Star Wars: Scene-by-Scene. CreateSpace.

Homeros (1995). Odysséen. Stockholm: Natur och Kultur.

Huttar, Charles A. (2013). ”Hell and the City: Tolkien and the Tradition of Western Literature” i Jared Lobdell (red.). A Tolkien Compass. Chicago & La Salle: Open Court, s. 115–140.

Jamilla, Nick (2008). Sword Fighting in the Star Wars Universe. Jefferson, NC: McFarland & Co.

Lovecraft, H. P. (2011). Om övernaturlig skräck i litteraturen. Umeå: h:ström – Text & Kultur.

Ratcliffe, Amy (2017). Creature Feature: 8 Things You Might Not Know About the Dianoga. https://www.starwars.com/news/creature-feature-8-things-you-might-not-know-about-the-dianoga

Snodgrass, Adrian (2007). The Symbolism of the Stupa. Delhi: Motilal Banarsidass.

Star Wars: Episode IV – A New Hope [1997]. George Lucas, reg. USA: Lucasfilm/20th Century Fox. [ANH]

Tolkien, J.R.R. (1972). Träd och blad. Stockholm: Geber.

Tolkien, J.R.R. (2004). Ringens brödraskap. Stockholm: Norstedt.

Tolkien, J.R.R. (2005). Konungens återkomst. Stockholm: Norstedt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s