Rättvisa med förbundna ögon – Fru Justitias svärd och vågskålar i Marvel’s Daredevil. Del I

Den kritikerrosade och topprankade Netflix-serien Marvel’s Daredevil (2015–2018) har lyckats höja ribban ett aktningsvärt antal pinnhål när det kommer till vad man kan förvänta sig av en nutida tv-adaption av tecknade serier i den kostymerade brottsbekämpargenren. De tre säsongerna kan i lika hög grad kategoriseras som spänningsladdad kriminalnoir som explosiv superhjälteaction, och är i linje med detta fyllda av dramatisk nerv, natriumgul gatubelysning och regnvåt svärta. Trots svåra odds och en mörk, på gränsen till post-apokalyptisk, stämning är Daredevil till syvende och sist en berättelse om hopp, räddning och en opåkallad lyckosam vändning. I denna första delessä tittar vi närmare på vad som kännetecknar Daredevil som hjältefigur och en översikt av handlingen i tv-seriens tre säsonger.

På dagtid verksam som underdog-advokat med vit käpp. Under nattens timmar: en skugga bland skuggor som maskerad vigilant. Daredevil, ”Mannen utan fruktan”, med sitt alter ego Matt Murdock har med tiden kommit att göra sig bemärkt som en ovanligt angelägen och flerdimensionell gestalt med en maturitet och moralisk gravitas som särskiljer sig från den stora merparten i Marvels digra superhjältegalleri. Seriens noirkänsla och mindre blankpolerade gatunivå gör den delvis till ett kvalitativt avsteg från det övriga tätt sammantvinnade Marveluniversumet, vilket inte minst är fallet i denna tappning. En särskiljande faktor är att Daredevil är blind, men med andra superskärpta sinnen och en hypermedveten närvaro, en annan att han i grund och botten är en utpräglad ensamvarg. Avgörande är dock hans starka och bibehållna band till de egna uppväxtkvarteren – en rotfasthet med fokus på platsen.

Förankringen i det egna närområdet skänker honom inte bara autenticitet och genuin motivation, utan också ett existentiellt djup och kontakt med källor av andlig art. Som exceptionellt begåvad son till den i ett gangstermord avrättade irländske tungviktsboxaren ”Battlin’ Jack” Murdock och en okänd mor som vigt sitt liv åt en katolsk nunneorden, är han som nokturn brottsbekämpare fast besluten att göra rätt och rädas intet. För ändamålet har han mutat in sin alldeles egen distinkta nisch i området Hell’s Kitchen på västra Manhattan mellan Hudsonfloden och Åttonde avenyn – ett område som i denna fiktiva version ej ännu genomgått någon gentrifieringsprocess, utan fortfarande i allt väsentligt har kvar sin forna ruffighet och även en del av sin exil-irländska prägel. Han har staden i blodet och spiller sitt blod för staden. Dess labyrintlika hustak, många karaktäristiska vattentorn, bakgårdar och gränder har kommit att bli något av hans klart definierade revir och naturliga habitat.

Likt många andra superhjältar i serietidningsvärlden har Daredevils dräkt genomgått ett antal förändringar under åren. Den förändring från ett enkelt D till ett sammanflätat DD som symbol på bröstet som äger rum tidigt i karriären (närmare bestämt i #5, dec. 1964) är inte bara ett på elegant vis lyckat understrykande och en förstärkning av täcknamnet som sådant. Den kan också ses som en metonym för den förstärkning av verkligheten hans superskärpta sinnen är kapabla att uppfatta, en dimensionsmässigt flerskiktad perceptionsförmåga, vilken likt ett hemligt, magiskt vapen ger honom intrinsikal thumos nog att ur skurkarnas synvinkel framstå som en respektingivande och domedagsförebådande djävulsfigur. För dessa framträder han således som en personifikation av mötet med det stundande straffets svärdsklinga, vilket de genom egen förskyllan själva samlat ihop till på vågskålarna hos tillvarons inneboende Justitia.

Drew Goddards Netflix-serie Marvel’s Daredevil (eller bara Daredevil) tar väl tillvara på dessa kvaliteter, och således topprankas speciellt första och tredje säsongen på omdömessajter som IMDB och Rotten Tomatoes. Det första man lägger märker till är det helgjutna i den mörka och speciella atmosfär som frammanas. Musik och visuell form bidrar till en välbalanserad och sammanhållen helhet. Som konstnärlig förebild står Alex Maleevs skolade teckningsstil från hans och Brian Michael Bendis’ hyllade runda i ett trettiotal nummer av Daredevils andra volym under perioden 2001–2006 (Langley & Busch 2018:46). Det utslagsgivande är dock att handlingen tillåts vara karaktärsdriven med intelligent dialog och övertygande rollprestationer. Värda ett extra omnämnande är inte minst stridsscenerna, vilka utmärker sig genom deras explosiva intensitet och höga insatser (med en kompromisslös 11-minuters fängelseutbrytning i tredje säsongens fjärde avsnitt som definitiv krona på verket). Tolkien-kännaren och medgrundaren till onlinetidskriften The Imaginative Conservative, Bradley J. Birzer, är en av rösterna som stämmer in i hyllningskören. Han lyfter i sin recension (2018) särskilt fram den tredje säsongen – med dess kärva, komplexa och heroiska tagning av det bibliskt relaterade temat om själens mörka natt – såsom det bästa som gått upp på någon skärm sedan första säsongen av Stranger Things (2016) och, innan det, Christopher Nolans Dark Knight-trilogi (2005–2012).

Såväl rollbesättning som dialog håller i tv-serien genomgående hög kvalitet med stor omsorg ner till minsta detalj, vilket jämförelsevis får 2003 års filmatisering att framstå som direkt kalkonmässig. Charlie Cox är trovärdig, nyanserad och träffsäker som Matt/DD med en passande ödmjuk lyskraft. Vincent D’Onofrio som gangsterbossen Wilson Fisk gestaltar en både välutvecklad och oförglömlig personlighet, på samma gång jordnära och ”större än livet”. Då vår eponyme protagonist har en tämligen tillknäppt personlighet spelar interaktionen med hans närmaste partners i advokatfirman – Foggy Nelson och Karen Page – en avgörande roll för att levandegöra och förmänskliga gestaltningen genom två kompletterande profiler i sin egen rätt, och även här har man träffat mitt i prick. Elden Hanson fångar suveränt Foggys fryntligt jovialiska och frispråkiga natur såsom den lojale vännen och firmans hjärta, och Deborah Ann Woll excellerar i konsten att ge uttryck för känslor, stämningslägen och icke-verbal kommunikation, vilket även bidrar till att hon blir övertygande vad gäller hennes starka inre drivkraft, väderkornet för ledtrådar och spår, liksom hennes fallenhet för att bygga förtroenden. Genom inklippta återblickar fördjupas de olika karaktärsteckningarna ytterligare, vilket gör att man kommer än närmare rollfigurerna och får en bättre förståelse för deras motiv och olika existentiella hållningar.

Första säsongen

Den mycket starka första säsongen tecknar såväl Daredevils som Wilson Fisks/Kingpins ursprungshistoria, och har delvis tagit inspiration från den seminala miniserien The Men Without Fear (1993) av Frank Miller och John Romita Jr., vilken utkom inför seriens 30-årsjubileum som en direkt motsvarighet till Millers närmast legendariska milstolpe ”Batman: Year One” (1987). Det var Miller som i sina klassiska sviter på 80-talet satte tonen för en mer mogen läsekrets och omdefinierade Daredevil till den figur vi känner honom som idag, och miniserien man här grundar sig på utgör ett slags uppsummering av denna millerska mirakelkur.

I första säsongens premiäravsnitt ”Into the Ring” får vi se hur Matt Murdock som nioåring räddar en blind mans liv genom att knuffa undan honom från en trafikolycka, och hur han då själv förblindas av syra i ögonen. Matt låter sig dock inte nedslås av detta, utan sporras tvärtom till studier och fysisk träning, ty ”det finns fler sätt att se”. Liksom pappan aldrig blev knockad, utan alltid reste sig i ringen, har detta blivit en grundmurad positiv levnadsregel även för honom – att kunna ta smäll på smäll men ändå inte låta sig dras ned mentalt av vare sig yttre eller inre omständigheter. Det väsentliga i hans efterliknelse av fadern är inte hur man faller, utan hur man tar sig upp. Efter att ha etablerat sig som advokat tar han nu på sig solglasögonen och ber prästen fader Lantom, inte om botgöring för något han har gjort, utan om förlåtelse för något han ska göra…

I samband med den snabba rekonstruktionen av staden efter den ”incident” som drabbade New York i Joss Whedons film The Avengers (2012) i första fasen av MCU:s Infinity Saga har nämligen en ny hårdför och tungt beväpnad maffiagruppering med kopplingar till Ryssland, Japan och Kina etablerat sig på den lokala kriminella scenen inom bland annat segmenten människohandel (de fängslade människosjälarna) och narkotika (de förgiftade människosjälarna). Det finns ett före och ett efter i Hell’s Kitchen, vilket nu blivit till ett purgatorium och en metafor för den stad som vanhelgats och där tidigare fungerande immunsystem slagits ut, och där de regler och hederskodex som tidigare även fanns i gangstervärlden inte längre gäller. Som Foggy uttrycker det: ”Det Hell’s Kitchen vi växte upp i var ett skithål, men det hade en själ.” (avsnitt 1.9, ”Speak of the Devil”)

Liksom fisken ruttnar från huvudet och ned, är även staden som sådan korrumperad, vilket personifieras av den blodbesudlade affärsmannen Wilson Fisk, bedrägligt klädd i vitt. Som Miller poetiskt beskriver det styrs Kingpins imperium med en krigsherres strategier och precisionen hos en bokförare och det växer glupskt, likt mänsklig synd. Det är som om en fördämning har brustit – en fördämning som hållit tillbaka ett hav av gift. Daredevil, om än visserligen officiellt smutskastad och demoniserad, dyker dock upp som en förkämpe för de förtrampade som kastats till vargarna av korrumperade ledare, och han ger sig in i detta utifrån devisen ”om man skär av ormens huvud så dör kroppen” (avsnitt 1.5, ”World on Fire”). Både Matt och Fisk definieras i sina identiteter av ett trauma från ett tidigt skede i livet kopplat till faderns död. Om fadern i mer generell bemärkelse ses som en metafor för tradition och suveränitet, så vill Fisk usurpera denna position, medan Daredevil vill hindra honom från att agera såpass självsvåldigt.

När Daredevil som ensam vigilant lika oväntat som plötsligt kastar sig in i leken för att sätta stopp för skurkarnas ljusskygga värv, sker detta typiskt uppifrån byggnader och hamncontainrar och ner i nattens mörker, likt en nedstigning till underjorden. För att kunna gå framgångsrik ur dessa strider måste han därför först också övervinna det illasinnade inom sig själv. När han med lindade nävar till exempel dyker upp i det ryska gangstertillhållet i avsnitt 1.2 (”Cut Man”) för att helt sonika slå sig in och hämta tillbaka en kidnappad pojke, och återlämna honom till hans far där han hör hemma, kan detta också ses som en metafor för ett själsligt tillstånd som han först har behövt förverkliga inom sig själv innan något praktiskt resultat kan realiseras i det yttre.

Genomgående för Daredevils hela gärning är att en inre balans är förutsättningen för yttre rättsskipning. Detta fångas i konstgalleristen Vanessa Mariannas (spelad av Ayelet Zurer) beskrivning ett av sina favoritkonstverk för Matt: ”Tänk dig ett hav i olika nyanser av rött. Ilskans färg, och raseriets, men också hjärtats, kärlekens och hoppets. Verket hittar den perfekta balansen mellan båda delarna.” (avsnitt 1.9, ”Speak of the Devil”) Detta konstverk som en yttre manifestation av en inre verklighet utgör en slående kontrast till den helvita tavla, ”Rabbit in a Snowstorm”, vilken däremot slår an en ton hos Wilson Fisk och dennes nihilistiska tomhet. Att Vanessa, utan att på förhand veta någonting om Matt, pekar ut just denna målning, visar även på hennes närmast översinnliga intuition. För Fisk verkar denna egenskap vara en betydelsefull attraktionsfaktor, såsom något som kan bryta igenom hans eget utpräglat kallhamrade och kyligt beräknande sinnelag. I det amorösa mötet med honom kan Vanessa å sin sida blomma ut till en verkligt hänsynslös Lady Macbeth-gestalt.

Den inre disciplinen kan ibland också framstå som ett nästan övermänskligt krav. När den grånade och grönklädde mentorn Stick med sin stav likt en trumpen Yoda å ena sidan kallar Matt en krigare, en arvtagare till spartanerna, ”de grymmaste av de grymma”, så innebär detta också att han måste göra sig av med allt, ty ”förhållanden är en lyx som män som oss inte kan kosta på oss” (avsnitt 1.7, ”Stick”). Sjuksköterskan Claire Temple (spelad av Rosario Dawson) – som baseras på en kombination av Heather Glenn och Night Nurse i originalserien – utgör en moderligt förebrående kontrast till denna krasst spartanska krigardisciplin som Stick försöker inpränta i Matt. Hon vill istället dra ned honom till det mundana, då hon representerar den enkla kvinnan som, fastän hon har ett gott hjärta och vill väl, ej är delaktig i den speciella världen och hjältekallet, utan förblir en utomstående betraktare som pendlar mellan förundran och avglorifierande veklagan över att han gång på gång utsätter sig för fara. Den apokalyptiska klangen och ambivalensen i svaret på hennes fråga till Matt om hur han som blind ”ser” tillvaron – ”som en värld i brand” (avsnitt 1.5, ”World on Fire”) – sätter fingret på den medvetandemässiga eldgrav som finns dem emellan.

Andra och tredje säsongen

Den första säsongen kretsar av naturliga skäl mycket kring jonglerandet av två identiteter och de etiska dilemman som uppstår mellan å ena sidan rättskipning via lagsystemet och å andra sidan via utomrättsliga vigilantmetoder. Den andra, och svagare, säsongen har en episk promoposter med Michelangelos freskmålning Yttersta domen som förlaga och bygger mycket löst på Frank Millers klassiska svit ”The Elektra Saga” med ett växande hot från den uråldriga ninjaorganisationen The Hand. Här är det Daredevils princip att inte döda som utmanas – dels av Elektra Natchios (spelad av Élodie Yung) och dels av Frank Castle/The Punisher (spelad av Jon Bernthal). (Denna The Punishers entré gav honom för övrigt en alldeles egen spinoff-serie med två säsonger.) Även Stick pressar på och försöker övertyga Matt att fullt ut dra konsekvenserna av att Hell’s Kitchen är ground zero, hypocentrum för ett krig staden inte ens vet att det pågår. Samtidigt får Matt allt svårare att dölja sin hemliga identitet för sina närstående.

Såväl miljöerna som helhetskänslan i denna andra säsong saknar premiärsäsongens renodlat slipade elegans, utan har istället något av ett slags Tarantino-mässig lowbrow-nonchalans över sig med odöda ninjor, MC-åkande yakuza-knuttar, en avhuggen hand, dispyter om mer triviala saker såsom maträtter på enklare syltor samt generellt ett stökigare och ”mustigare” folkliv på trottoarer, i fängelsemiljö och på sjukhus.

Matts ungdomskärlek Elektra representerar inre förhållningssätt vilka han själv har lämnat bakom sig. Dock har hon fortfarande känslomässig makt över honom, vilket bland annat symboliseras av att hon dyker upp oanmält ur skuggorna från det övre våningsplanet i hans lägenhet. Daredevils och Elektras slutstrid mot horderna av ninjor som bultar på porten, och som de av välgrundade skäl inte vet om de kommer att kunna ta sig igenom med livet i behåll, påminner en hel del om sinnesstämningen när Ringens brödraskap desperat försöker hålla tillbaka orcherna och grottrollen i Moria.

Den tredje säsongen börjar efter händelserna i crossover-serien The Defenders (2017). Matt är redan från början en mycket bruten och plågad man med ett ärr över hjärtat. Han får en återkommande känsla av att befinna sig under vatten och är under resten av säsongen beroende av andra på ett helt annat sätt än tidigare. Han blir omhändertagen av nunnorna på St. Agnes barnhem där han växte upp som föräldralös, men känner sig försummad av Gud. Handlingen bygger delvis på inspiration från Frank Millers excellenta svit ”Born Again”, ett närmast wagnerskt intensivt själsdrama om hur Kingpin på område efter område fullständigt bryter ned tillvaron för Matt/Daredevil och får honom att genomgå en djup livs- och troskris. Daredevils något Joker-aktige ärkenemesis Benjamin ”Dex” Poindexter/Bullseye (spelad av Wilson Bethel) introduceras även i denna säsong.

I tredje säsongen finner vi även vissa paralleller till såväl Tolkien som Jedins återkomst (1983). När han som eftersökt man suckande gör en kort visit i sin lägenhet iklädd grön huvtröja har Matt en uppsyn inte olikt en uppgiven Frodo efter återkomsten till Fylke. (avsnitt 3.4, ”Blindsided”) Och händelserna när Foggys bror hamnat i händerna på Kingpins lånehajar inger en likartad känsla som när Saruman tog över Fylke (avsnitt 3.9, ”Revelations”). Den dunkelt upplysta lokal med valvbågar som Kingpin samlar ihop sitt folk i har vidare vissa likheter med Jabba the Hutts palats (avsnitt 3.9, ”Revelations”). Och slutstriden mellan DD och Kingpin (i avsnitt 3.13, ”A New Napkin”) har inte minst klara likheter med mötet mellan Luke Skywalker och Kejsaren, där Matts förmåga att hålla tillbaka sin ilska, istället för att släppa fram den, blir avgörande.

I nästa del ska vi titta närmare på den djupare symboliken i tv-seriens titelsekvens samt hur man kan tolka den exekutive producenten Steven S. DeKnights uttalade ambition att skildra ”Djävulen i Hell’s Kitchen” som en giltig förebild även i primärvärlden.

Källförteckning

Birzer, Bradley J. (2018). ”The Brilliant and Profoundly Catholic Daredevil”, The American Conservative, 11 dec. https://www.theamericanconservative.com/birzer/the-brilliant-and-profoundly-catholic-daredevil/

Langley, Travis & Jenna Busch (2018) ”Interview with Marvel’s Daredevil Executive Producer Steven S. DeKnight: Running the Show in Hell’s Kitchen” i Langley, Travis (red.), Daredevil Psychology: The Devil You Know (New York, NY: Sterling), s. 40–49.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s