I en första delessä om Netflix-serien Marvel’s Daredevil (2015–2018) gjorde vi oss bekanta med vad som kännetecknar Daredevil som hjältefigur utifrån en översikt av handlingen i seriens tre säsonger. I denna uppföljande del tittar vi närmare på den djupare symboliken i tv-seriens titelsekvens och hur denna åskådliggör hela dramat i förtätad form, samt hur man kan tolka den exekutive producenten Steven S. DeKnights uttalade ambition att skildra ”Djävulen i Hell’s Kitchen” som en giltig förebild även i primärvärlden.
Även om givetvis många likheter finns med andra välkända och stilbildande föregångare inom superhjältegenren, så är Daredevil sedan Frank Millers era på 80-talet ingalunda någon efterapande dussinfigur, utan på flera väsentliga punkter en klart konturerad personlighet i egen rätt. Om Batmans inre drivkraft till det heroiska är tvångsmässig altruism och Spider-Mans en gnagande skuldkänsla, så skulle Daredevils dito kunna beskrivas som en kompromisslös strävan efter rättvisa och balans.
Just balans är ett nyckelkoncept som i flera bemärkelser stått i centrum för mytologin sedan starten med premiärnumret av serietidningen 1964. Daredevils förstärkta sinnen kan ses som en kompensation för hans blindhet, och den akrobatiska förmågan förutsätter ett superbt utvecklat balanssinne. De etiska dilemman han brottas med handlar dessutom inte sällan om att finna en balans mellan legalitetens begränsningar och vigilantismens direkta retribution, eller för den delen mellan de två sätt på vilka enligt Aristoteles rättvisan kan förstås, mellan fru Justitias svärd och vågskålar. Där hennes svärd står för makten att bestraffa – Justitita suum cuique tribuit – står vågen för hennes kall att återupprätta balansen i samhället. En sådan balansvåg återfinns exempelvis på Gene Colans omslagsillustration till Daredevil #53 från juni 1969, ett nummer i vilket episoden ”As It Was In the Beginning” återberättar vår rödklädde hjältes ursprungshistoria. I den ena av skålarna på denna omslagsbild porträtteras han i miniatyrformat med den tidiga gulsvarta dräkten och i den andra huserar hans faders mördare Fixer och Slade med dragna handeldvapen. Själv håller han ett stadigt grepp om vågens själva axel, vilken gör balansen – och därmed rättsskipandet – möjligt.
Denna yttre balans i tillvaron har även som förutsättning en förverkligad inre balans hos Daredevil själv. I tv-seriens 3D-animerade titelsekvens – om en stad som blöder och en hjälte som föds – har man lyckats att ta fasta på denna koppling mellan yttre och inre dimension. Därmed har man fått in en fullträff stöpt i symbolisk signifikans, vilken i tre korta akter effektivt fångar stämningen och åskådliggör hela dramat i förtätad form. För designen står produktionsstudion Elastic, kända bland annat för att 2011 ha vunnit Emmypris för sin vinjett till HBO-serien Game of Thrones.
Titelsekvensens element och symbolik
Det första vi ser i titelsekvensens första akt är det mot himlen uppåtvända ansiktet på en staty av Fru Justitia och en utzoomning från hennes ögonbindel, vilken påvisar att hon är blind, och därmed opartisk. Det vaxartade, klibbiga flöde som olycksbådande dryper nedåt av tyngdkraften och täcker in allt i sin väg likt en karmosinröd sidensvepning uppenbarar tingen samtidigt som det också beslöjar dem och är utformat för att man ska associera till såväl gift som blod (Perkins 2015). Såsom gift kan vätskan tolkas som den korrumperande brottslighet, vilken likt en anomisk smitta breder ut sig under stadens hastigt pågående rekonstruktion, och såsom blod konnoteras det våld och det lidande som likt skuggans förhållande till kroppen oundvikligen följer i dess spår. Den flytande viskositeten symboliserar även en ontologisk osäkerhet, en upplösning och permanent kris i samhällets styrning, vilken även ger upphov till nya former och däribland en ny typ av immunsystem – födelsen av en hjälte.
En verklighet som i grunden är osynlig för åskådaren tar på så vis successivt form i dunklet på ett sätt som kan sägas utgöra ett substitut för vanligt seende. Vissa likheter kan därmed dras till hur världen möjligen framträder för vår behornade protagonist genom hans fladdermusliknande, ekolokaliserande ”radarsinne”, vilket närmast kan förstås som ett genom hörsel och känsel framträdande jättelik, tredimensionell blindskrift. Hans förhållande till stadens nattsida skulle ur denna aspekt delvis kunna liknas vid en intim relation med en femme fatale, vilket är något som har antytts åtminstone i Frank Millers tappning.
Betoningen på balans och audio-taktil perception har även fått genomslag i musiksättningen. Kompositören John Paesano har i en intervju (Francisco 2016) berättat att han medvetet utformat ljudbilden för att det ska låta som om den kom från andra sidan en vägg eller från insidan av kroppen. Detta inifrånperspektiv på såväl musik som hjärtslag är tänkt att återge hur Matt Murdock uppfattar världen i sitt eget huvud. Instrumenten som valts är i hög grad akustiska och förmedlar därmed en viss värme som står i samklang med att berättelsen i mångt och mycket är emotionellt centrerad. Inte sällan tenderar mycket filmmusik att genom blott sin oproportionerligt orkestrala maffighet så att säga ”sopa bort” tittarna från scenen. Här har man istället betonat en inbjudande mänsklig dimension och försökt att genom en kombination av intensitet och minimalism i uttrycket – vad man kallar för hybridorkestrering – uppnå största möjliga närvaro och inlevelse.
Härnäst situerar vattentornet och skyskrapan händelserna till Hell’s Kitchen och New York. Den majestätiska Brooklyn Bridge, vilken sedan kommer i blickfånget, är inte bara världens största hängbro. I sammanhanget symboliserar den även en övergångsrit, vilket accentueras av dess två karaktäristiska stentorn med två gotiska spetsbågar i vardera. Den leder in tittaren i berättelsen och har också en viktig roll för Daredevil själv. Det är efter en hel natt i begrundande ensamhet högt uppe på Brooklyn Bridge som den unge Matt Murdock beslutar sig för att bli advokat i en tillbakablick i miniserien The Men Without Fear (1993). Just denna bro är också skådeplatsen för en annan milstolpe i Marveluniversumet, närmare bestämt för den klassiska berättelsen ”The Night Gwen Stacy Died” i The Amazing Spider-Man #121 i juni 1973, vilken markerar övergången från de amerikanska serietidningarnas välpolerade silverera till den mörkare bronseran. Den senare såg också födelsen av Frank Millers mer noir-mässiga och psykologiskt realistiska Daredevil genom att utmana tidigare inarbetade genrekonventioner och rikta sig till en mognare publik. Ett av de första tydliga millerska uttrycken för hur Daredevil under denna era bryter sig ur Spider-Mans skugga och öppnar upp för en mer renodlad och tredimensionell karaktärisering finner vi i episoden ”Ashes to Ashes!” i The Spectacular Spider-Man #28 i mars 1979. Daredevil transcenderar här med ett akrobatiskt språng själva serierutans ramar som en övergång till en fortsatt strid i mörker – hans eget rätta element i vilket Spider-Man däremot är den som i praktiken är ”blind” och behöver ledas (Young 2016:36ff).
Efter en scen som visar stadens snabba rekonstruktion kommer den lilla gotiska kyrkan in i bilden och akt 2 tar vid. Med viss likhet till bron symboliserar denna med dess port ett tempels centrala funktion: passagen från ett tillstånd till ett annat, en öppning mot ett Bortom. Även musiken återspeglar dessa högra aspirationer genom en tonartshöjning när det keltiska korset på kyrkans tak dyker upp. Portvalvets nisch symboliserar den initiatoriska grottan. Att passera porten blir ett övergångsögonblick som kan liknas vid döden, domen och återfödelsen. (Burckhardt 2010:124) De gotiska kyrkornas ofta centralt placerade rosettfönster är enligt tidlös geometrisk visdom vidare en symbol för det kosmiska världshjulet – tillblivelse och förgänglighet. Dess nav representerar Evigheten, liksom den Eviga Sanning som dömer alla efemära ting (Burckhardt 2010:112), vilket kan ses som en prototyp för såväl all världslig rättsskipning som själens nobilitet. Änglastatyn som sörjerska slutligen, bildar kontrast till detta metafysiskt grundade harmoniska ideal och kan ses som ett tecken på stadens själsliga sjukdomstillstånd. Atmosfären är på det hela taget mörk, mystisk, majestätisk.
Om titelsekvensen åskådliggör hela dramat i förtätad form, bidrar musiken till att ytterligare understryka detta. I akt 3 föds Daredevil som gestalt ur stadens fallerande ordning. Han tar ett stort, tidvis närmast herkuliskt, ansvar på sina axlar och utstrålar styrka och heroism. Såväl hans unika perception via hörseln istället för via synen som hans obändiga rättspatos bidrar till att ge den drivkraft form som är själva nerven i serien och som den utklingande musikens rytm likt kraftfulla hjärtslag lämnar oss med när varje episod rullar igång. Stråkarna tycks representera ödeskampen, den ensamma pianotonen Matt Murdocks själ och de avslutande två hjärtslagen vad som menas med sanskrittermen dvija, att han i och med hjälteskapet har genomgått en initiation och således är tvåfaldigt född. Dräktens röda färg kan här, liksom den radiaksmittade spindel som gav Peter Parker hans spindelkrafter, genom alkemins traditionella symbolspråk ses som en återspegling av en inre transmutation och förädling, eller såsom det röda pillret som i Total Recall (1990) och The Matrix (1999) står för ett uppvaknande till en högre nivå av medvetande och verklighetsuppfattning.
Daredevil som förebild
”Vi behöver hjältar. Hjälpen de erbjuder och hoppet de ingjuter i oss.”
– Matt Murdock i Marvel’s Daredevil avsnitt 2.8, ”Guilty as Sin”
Frank Miller har beskrivit Matt Murdock som någon som är full av mänskliga känslor och som lyckas vara en hjälte ”trots sig själv”. Batman är för honom mer av en Wagner-figur, större än vi andra, en jätte, men med ett enda tema. (Atterbom & Johansson 1992:207) Miller har någonstans nämnt att det på sätt och vis är ett mirakel att Matt ej blev en mer skurkaktig eller nihilistisk personlighet, med tanke på hur mycket som i hans tidiga år gick emot honom. Han är inte en figur som drivs av hat eller ressentiment, eller ens viljan att hämnas eller bestraffa, utan är i sin essens enligt Miller positivt motiverad med viljan att göra gott snarare än att hindra ondska (Sanderson 2013:308). Hans andlige mentor Stick lär honom också att sluta tycka synd om sig själv.
Denna positiva grundinställning är något som även fångats upp av tv-seriens exekutive producent Steven S. DeKnight, som i en intervju berättat att man ville visa att det centrala i Daredevils heroism inte är hans skärpta sinnen, utan hans drivkraft att komma till rätta med missförhållanden. Daredevil är inspirerande för att han, trots funktionshinder, svåra förluster och andra svårigheter ändå fortsätter att göra det rätta och alltid kämpar vidare, alltid reser sig upp. DeKnight frågar sig vad vi andra har att klaga på, och vad vi har vi för ursäkter. (Langley & Busch 2018:43ff) Även Daredevils ärkefiende Kingpin beskriver honom på ett liknande sätt: ”Att lära känna Daredevil är att lära känna mannen bakom masken. Och att lära känna den mannen är att lära känna den ohämmade mänskliga viljan att överkomma begränsningarna för det mänskliga tillståndet.” (Smith, Quesada & Palmiotti 2015) I sin essä ”Om smärtan” (1934) menar Ernst Jünger att ett renodlat sådant förhållningssätt förutsätter en kommandohöjd från vilken den egna kroppen kan ses som en förpostering och som därmed innebär ett annat, mer disciplinerat, förhållande till smärtan än i känslighetens värld (2009:279).
Denna positivitet eller heroiska manlighet utgör vidare en slående kontrast till varnande negativa exempel i samtidskulturen såsom exempelvis partyclownen Arthur Fleck i Joker (2019) eller den håglöse huvudpersonen Florent-Claude Labrouste i Michel Houllebecqs dystopiska roman Serotonin (2019). Ett heroiskt manlighetsideal med utgångspunkt i självrannsakan, självförbättring och traditionella principer kan även fungera som ett inte bara slagkraftigt utan i väsentlig mening också nödvändigt resilient och antifragilt korrektiv till de sedan länge tongivande idealtyperna brödvinnaren respektive rebellen. Dessa båda andra ”poler”, vilka länge varit gångbara modeller för idealtypisk manlighet, har var och en på sitt sätt visat sig vara behäftade med påtagliga begränsningar (slätstruken konformism respektive en utsträckt ”ungdomlig” ansvarslöshet), vilket gör att de knappast kan förväntas ge fullödig vägledning och för allt färre ses som efterföljansvärda eller för den delen ens möjliga att emulera. (Holt & Thompson 2004) En delvis dysfunktionell modell kan förvisso fortleva så länge den inte utsätts för verkliga prövningar, men är betydligt mindre rustad för en tid av kollapsade samhälleliga immunsystem.
Källförteckning
Atterbom, Daniel & Peter Johansson (1992) ”Frank Miller gör vad han måste göra” i Atterbom, Daniel (red.), Bild & Bubblas andra seriebok: En bok om 80- och 90-talets främsta nordamerikanska och brittiska serieskapare. Stockholm: Lycksalighetens ö i samarbete med Seriefrämjandet, s. 200–208.
Burckhardt, Titus (2010). Chartres and the Birth of the Cathedral. Bloomington, IN: World Wisdom.
Francisco, Eric (2016). ”Inside the Music of Netflix’s ’Daredevil’ with the Show’s Composer”. Inverse. 18 mars. New York, NY: Bustle Digital Group. https://www.inverse.com/article/13055-inside-the-music-of-netflix-s-daredevil-with-the-show-s-composer
Holt, Douglas B. & Craig J. Thompson (2004) ”Man-of-Action Heroes: The Pursuit of Heroic Masculinity in Everyday Consumption”, Journal of Consumer Research, vol. 31, nr. 2, s. 425–440.
Jünger, Ernst (2009). ”Om smärtan” i Marcia Sá Cavalcante Schuback (red.) Att tänka smärtan. Huddinge: Södertörns högskola, s. 269–303.
Langley, Travis & Jenna Busch (2018) ”Interview with Marvel’s Daredevil Executive Producer Steven S. DeKnight: Running the Show in Hell’s Kitchen” i Langley, Travis (red.), Daredevil Psychology: The Devil You Know. New York, NY: Sterling, s. 40–49.
Perkins, Will (2015). ”Marvel’s Daredevil (2015)”. Art of the Title. 25 aug. Toronto: Art of the Title. https://www.artofthetitle.com/title/marvels-daredevil/
Sanderson, Peter (2013) [1982]. ”The Frank Miller/Klaus Janson Interview” i Miller, Frank & Klaus Janson, Daredevil by Frank Miller and Klaus Janson Vol. 2. New York, NY: Marvel Worldwide, s. 298–313.
Smith, Kevin, Joe Quesada & Jimmy Palmiotti 2015 [1998]. ”The Devil Discussed” i Daredevil: Guardian Devil, New York, NY: Marvel Worldwide.
Young, Paul (2016). Frank Miller’s Daredevil and the Ends of Heroism. New Brunswick, NJ: Rutgers Univ. Press.
Luminariet 