Skräckmästaren Stephen King, vars storhetstid inföll under 80-talet, har som något av sin specialitet övertygande spänningsskildringar med barn i huvudrollen. Detta gäller bland annat Talismanen (The Talisman, 1984) med Peter Straub som medförfattare, milstolpen och tegelstensromanen Det (It, 1986), samt novellen Höstgärning (The Body, 1982), filmatiserad som Stand by Me (1986). Så är även fallet med fantasysagan Drakens ögon (The Eyes of the Dragon, 1984). I denna får vi följa två prinsbröders öden, prövningar och vägval vid en för kungariket Delain hotfull brytningstid, i vilken den odödlige hovtrollkarlen Flaggs illasinnade ränker spelar en avgörande roll. Centrala teman i denna för King tämligen atypiska bildningsroman är vänskap, vikten av riktig perception och att följa sin inre övertygelse, viljan att göra gott, självförbättring samt försoning. Det är också en exemplariskt eukatastrofisk saga i tolkiensk mening, då det scenario som målas upp är ett utpräglat exempel på det bevingade talesättet från Ringarnas herre att ond vilja gör ofta att ondskan sig själv förgör.
Drakens ögon anknyter redan med inledningsfrasen ”Det var en gång…” till klassisk sagotradition. Boken är tillägnad dels Stephen Kings äldsta dotter Naomi, som ogillade skräck, men tyckte om drakar, och dels Peter Straubs son, Jack. Den skrevs i slutskedet av Kings och Straubs samarbete med den mörka fantasyromanen Talismanen (1984). Tidigare hade King även utkommit med såväl den postapokalyptiska skräckvästernromanen Pestens tid (The Stand, 1978) liksom västernfantasyromanen Revolvermannen (The Gunslinger, 1982). Episk fantasy var således inte helt jungfrulig mark för honom, även om den mer renodlat sagoaktiga Drakens ögon kan sägas vara ett jämförelsevis tydligare avsteg från den rena skräckgenren. Uppenbarligen föll den dock inte i god jord hos alla av Kings mer skräckpuristiska fans, då de negativa reaktionerna från vissa av dessa var en av inspirationskällorna till hans psykologiska skräckthriller Lida (Misery, 1987), i vilken handlingen kretsar kring en författare som kidnappas av ett psykotiskt fan och utsätts för tortyrliknande våld för att förmås styra skrivandet i en särskild riktning. Men för oss som snarare hade traditionella folksagor, Tolkiens Midgård, äventyrsspel på hemdatorn och rollspelsvärlden i Drakar & Demoner som väl etablerade formativa ledstjärnor innan mötet med Kings svarta tegelstenar, kan genreexperimentet inte beskrivas som något annat än en lyckoträff.
Sagofantasymotivet väckte också en del uppmärksamhet i den svenska receptionen när det begav sig. ”Se upp Astrid Lindgren – nu kommer Stephen King”, skrev till exempel Aftonbladets recensent Jan-Olov Andersson (1987-02-13), och menade att man skulle kunna kalla Drakens ögon Kings svar på Ronja Rövardotter (1981). King har i efterhand deklarerat att romanen är en fristående del i hans digra Mörka tornet-svit, och därigenom uttryckligen så att säga kanoniserat den i det övergripande författarskapet. Vissa i persongalleriet återkommer också mycket riktigt i några av böckerna i serien. I efterordet till fjärde delen, Magiker och glas (Wizard and Glass, 1997), framgår det följaktligen att han har börjat förstå att världen (eller världarna) i romanserien i själva verket innefattar alla de andra han skapat (King 2007:727). Central i denna kosmologi är Mittvärlden, Kings motsvarighet till Tolkiens Midgård.
Stephen King har jämfört Drakens ögon med Skattkammarön eller The Hobbit i det att den å ena sidan är en barnberättelse, men på en annan nivå också en berättelse för vuxna (Blue 1986:49). I likhet med Skattkammarön och The Hobbit så är Drakens ögon även en bildningsroman i den bredare äventyrsgenren med ”bort och hem igen” som grundstruktur. I detta fall är hemmet inget mindre än kungaslottet, så här är det dessutom riket som sådant som står på spel. Dessa tre romaner har också det gemensamt att i var och en av dem lämnas de unga protagonisterna med stort eget ansvar för ett farofyllt uppdrag och finner ledtrådar, allierade och mer eller mindre mystiska hjälpmedel på vägen. Med sin behagligt konversationsmässiga berättarröst märks det att boken är ämnad för högläsning, liksom att King skrivit även med sig själv i åtanke, då han ej talar ner till läsarna. Till den sagoboksmässiga inramningen bidrar även de 18 gråtonade illustrationerna av David Palladini – varav merparten är helsidiga, liksom de dekorativa anfangerna och snirkliga vinjetterna som fungerar som kapitelindelare.
Trollkarlen och prinsarna
En central inramning till bokens tematik är att viljesvaga män krattar manegen för kaos och sönderfall, här i form av mörkermagikern Flaggs sinistra planer och blodiga komplotter för att ödelägga kungariket. Flagg, som av folk kallas ”välbevarad” på ett olustigt snarare än uppskattande sätt, och som även är känd som Den Mörke Mannen och Flagg med Huvan, är i olika skepnader en återkommande gestalt i Kings böcker. Han är ett utmärkt exempel på den odödliga häxmästararketyp som omnämnts av H.P. Lovecraft (2011:33), och är följdriktigt också innehavare av ett exemplar av den lovecraftianska grimoiren Necromonicon. Med sitt bleka, ”hungriga” ansikte, sina röda ögon, sin svarta kappa samt sin association till fladdermöss och stormväder uppvisar hans dessutom även många vampyrlika drag. Han liknas vidare vid ”viskningen bland skuggorna”, ”som mannen som dröp gift i kungens öra” och som ”en sjukdom, en feber som sökte en sval panna att hetta upp” (57).
Vi lär i den första tredjedelen av boken även inte minst känna den unge prinsen Peter som en pojke med ett hjärta av guld. Hans mor Sasha visar honom i förtroende redan i ung ålder ett träsnitt med ett sällsamt motiv, vilket tydliggör för honom att det finns två sidor i varje människa, och om den illasinnade sidan odlas på bekostnad av den andra, sanna, sidan, så blir detta verkliga, mer essentiella, själv till slut osynligt – med i längden ohyggliga plågor för den drabbade. Här finner vi redan i bokens inledning en tydlig parallell till Ringen hos Tolkien, ty om man som dödlig människa använder denna för ofta, blir man till slut osynlig genom ett slags förtunningsprocess. Och det är dessa två vägar som de båda bröderna Peter och Thomas också kommer att ta med sina respektive kynnen och de två därmed förbundna och distinkt olika öden för riket – aristokrati (”styre av de bästa”) eller kakistokrati (”styre av de sämsta”). Att det tycks finnas paralleller i brödrarelationen till berättelsen om Kain och Abel i Bibeln låter oss ana någonting om det mytologiska djupet och möjliga tillämpningar med tanke på att Réné Guénon kopplar symbolismen hos dessa till bofasthet respektive nomadism och därmed till olika existentiella förhållningssätt till tid och rum (2004:144ff), vilket i sin tur kan illustreras av Gondor och Denethor respektive Rohan och Théoden hos Tolkien. I Drakens ögon finner vi en motsvarande kontrast drastiskt illustrerad mellan å ena sidan den landsflyktiga adeln och de fria folken i Nordliga Baroniet och å andra sidan stadens blodsbesudlade korruption under Flaggs och låtsaskungen Thomas’ tyranniska välde.
Flaggs mordkomplott mot kung Roland, i vilken Peter görs till syndabock och fängslas i Synålens topp 300 fot över marken, förvänder synen hos folket och förvandlar det till en hatisk pöbel. Man spottar på prinsen när han är slagen i bojor och går till fysiskt angrepp mot hans få kvarvarande förtrogna vänner. Berättaren säger att det vore grymt att följa honom upp till fängelsecellen. Vi som läsare känner iallafall med honom. Om Peter når andlig upphöjdhet i tornet, om än är fängslad fysiskt, så är brodern Thomas, som nu krönts till pojkkonung, formellt fri, men dock andligen fängslad under Flaggs giftiga inflytande (likt Ormstungas över Théoden hos Tolkien). Peter är och förblir en klippa, medan Thomas vacklar som en tvivlare.
Peters tvekamp i fängelsecellen med den trolliknande, sadistiske överväktaren Aron Benson är den exakta vändpunkt och explosiva urladdning i berättelsen vilken med all önskvärd tydlighet visar att hans Inferno har övergått i Purgatorio, samt i och med detta också fullföljt den struktur vi känner från riddarromanerna med en utveckling från agon (konflikt) över pathos (dödskamp) till anagnorisis (igenkännande av hjälten). När han nu går till motattack är vi läsare med honom (gissa om vi är med honom!) och jublar inombords för varje jabb och krok han får in. I egenskap av den rättmätige konungen är den orättvist fängslade prinsen nu efter sju dagar av regelbunden bön, fasta och kontemplation en öppet stridande Hamlet med eldfängt krut i nävarna, en hämnande ängel med en tigers mod och styrka, vars själva blick tvingar motståndaren på knä, en motståndare som genom att erkänna kungavärdigheten indirekt också får en viss värdighet sig beskärd, uttryckt i en närmast shakespearesk replik: ”Det är en kunglig blick. Gudarna skydde mig, det är en kungs ansikte – hans vrede flammar med en hetta som solens.”
Peter är nu fast besluten att ställa tillrätta det orättfärdiga som drabbat honom och hans familj och därmed hela kungariket. Överväktaren har här fått det högst konkret bevisat för sig vem som egentligen är den rättmätige konungen, något som den robuste slottssmeden var tidigare än andra med att förutse – detta utifrån prinsens beslutsamma och självuppoffrande behandling av den skadade hästen Peony, vilken annars var bestämd för avlivning. Klarhet och ett rättvändande av perspektivet för folket som helhet äger dock rum först i och med slutstriden, och kan man säga, övergången till en ny era för riket i en närmast eskatologisk mening. När Flagg å andra sidan provoceras till att i desperation överspela sina kort tappar han masken och avslöjar genom sitt ursinne öppet sin monstrositet och demoniska natur. Detta föregår således hans fall och den rättmätige konungens återkomst. På punkt efter punkt visar sig Flaggs intriganta maktspel och machinationer i slutändan slå tillbaka mot honom själv. Ett exempel rör det dockskåp som Peter ärver efter sin mor, och som utgör en konkret symbol för fantasin, en förmåga som ska komma att bli allt annat än betydelselös, men som Flagg typiskt nog förbiser. Det förbisedda och oförutsedda spelar in på flera ytterligare nivåer, så att det tolkienska talesätt slår in som lyder: ond vilja gör ofta att ondskan sig själv förgör.
Flaggs främsta övermodiga missräkning består i att, i syfte att korrumpera prins Thomas inre och exploatera hans svagheter, visa honom draktrofén, och hur man kan skåda genom dess ögon, och därigenom externalisera den förvända synen på verklighetens beskaffenhet i form av ett yttre objekt. Här kan vi påminna oss om att etymologin till ordet drake, härledd från grekiskans derkesthai, bland annat har betydelsen ”penetrerande blick”. Liksom drakar vaktar nedgrävda skatter, så får betraktaren till följd av att han ser genom drakens ögon ta del av hemligheter som samlas på hög inom honom själv genom det missunnsamma begärets blick. Thomas blickande genom drakögonen leder förvisso till att hans sinne korrumperas och att han alltmer miserabel tar plats på tronen som Ljusbringaren (och snart nog hos folket välförtjänt omdöpt till Skattebringaren), men visar honom dessutom, oförutsett nog, också komplotten för vad den är. Den mördade faderns skimrande gestalt, som återkommande besöker honom i drömmarna och vädjar till hans samvete, spelar här också en avgörande roll, liksom fadern i Shakespeares Hamlet dyker upp som spöke och uppmanar till hämnd. Sålunda vrids Flaggs främsta maktmedel honom ur händerna och blir i själva verket del i att röja väg för hans fall. I detta kan Drakens ögon jämföras med Saurons ring hos Tolkien. Båda visar de sig ytterst bli symboler för det nederlag som oundvikligen följer på en maktfullkomlig illviljas hybris. När Thomas i sitt inre efter lång tid äntligen har brutit sig loss från Flaggs inflytande, och därmed gått från dunkelhet till verklighet, så har pilen innan den gått iväg redan träffat sig mål. Att han siktar in sig på denna ”drakes” ögon är naturligt. Likt draken Niners lufthål där faderns pilskott en gång letade sig in, är det Flaggs blick som främst ger hans eld syre, och han har tydligt deklarerat att han vill se riket brinna.
Retorik, stil, mytologi
Om episk fantasy möjligen ibland kan upplevas som något högtravande och alltför distanserad från läsaren, så finns inget sådant här. King tar vant vår hand och använder en konverserande ton. Som berättarteknisk dirigent vet han hela tiden var han har oss, och vi är med på noterna. Att han som stilist är högst självmedveten framgår i den självbiografiska handboken Att skriva – en hantverkares memoarer (2001). Han är otvetydigt en skicklig och inlevelsefull berättare med fingertoppskänsla för levande personporträtt, här inte minst i en finstämd scen om relationen mellan fader och son. Det finns många exempel på hur han effektivt kan stegra intensiteten i berättandet i precis rätt ögonblick för att ladda det med exakt de känslor som han vet att läsaren har byggt upp förväntningar om.
Värd att speciellt notera i sammanhanget är den retoriska kniptångsmanöver King använder sig av för att fånga vår uppmärksamhet och ingjuta det Samuel Taylor Coleridge kallat suspension of disbelief (ungefär: inställande av tvivel), det vill säga den stämning eller det tillstånd som får läsaren att inte ifrågasätta trovärdigheten i de fantastiska inslagen i berättelsen. Å ena sidan skyggar berättaren inte för att i konkret detalj måla upp vulgariteter och frånstötande beteenden, troligen avsedda för att kittla med det förbjudna eller att framkalla äckelkänslor. Drakens ögon är i det avseendet ingalunda en barnbok. Berättaren dyker redan på sidan 9 i explicita ordalag ned under täcket under kungaparets bröllopsnatt, och uppehåller sig därutöver vid de nedre regionerna på ett antal ytterligare ställen. Även en viss raljant ton kan märkas, såsom hos exempelvis J.K. Rowling. I den mån det pikanta, lite förbjudna och direkt groteska i dessa målande beskrivningar kan verka kittlande på läsaren, så kan låga impulser från allsköns psykologiska skrymslen därigenom dock förmås att lockas fram för att därefter möjligen delta i och genomgå ett reningsbad via de mer heroiska och ädla motiven, vilka har den främsta framträdande rollen i texten. Denna hypotes styrks av att mer nedriga inslag om kroppsutsöndringar och dylikt förekommer mer frekvent i bokens början än i dess slut. Att boken rätt läst möjligen kan fylla en sådan funktion behöver inte heller vara en medveten avsikt, utan kan helt enkelt vara en konsekvens av en modern skräckförfattares möte med en mer episk genrebundenhet.
Å andra sidan framställs de fantastiska inslagen i boken tämligen low-key. Förutom en del magiska föremål och Flaggs trollkonster i form av och olika brygder så är världen kvasimedeltida, dock med vissa legendariska inslag i sin bakgrundshistoria. Existensen av andra människoliknande varelser hänvisas endast till genom antydningar och kan då eventuellt ta form i läsarens fantasi, till exempel genom formuleringen att överväktaren var en trolliknande figur. I enlighet med detta gör berättaren också en klar distinktion mellan sin egen redogörelse och ”vad som står i sagorna” och gör på så vis anspråk på en relativ realism, vilket kan ha en avväpnande verkan på det skeptiska förnuftet.
De mytologiska inslagen i berättelsen är med andra ord i huvudsak såpass subtilt beskrivna att de utan att skriva läsaren på näsan ändå lämnar öppet för att bli tolkade på så vis. Det kanske bästa exemplet på detta är den ädla bondflickan Naomis varghundshona Frisky, som nosar upp tjänaren Dennis för de unga huvudpersonernas räkning, och därmed visar dem vägen genom vildmarken precis i rätt tid för att möjliggöra räddningsaktionen vid Peters flykt. Genom att Frisky förstår människospråk (275), var en tam ättling till de stora vita vargarna i Nordliga Baroniet (289) samt det konsekvent översvallande sätt hon beskrivs på, kan vi ana att hon i sin funktion utgör en kosmisk kontrast till Flagg, ja som en närmast övernaturlig hjälpare som vänder förtvivlan till hopp. Till skillnad från Flagg så vägleder hon rätt och förenar istället för att vilseleda och söndra. Frisky finner när hon spårar, medan Flagg däremot misslyckas och drar istället på sig en ordentlig förkylning med för honom i förlängningen ödesdigra konsekvenser, när han är borta från staden och försöker leta reda på de sammansvurna i vinterlandskapen i norr (258). Hon ”skulle gott och väl kunna vara den bästa spårhund som någonsin funnits” (274), ”Friskys väderkorn var som synen hos en man med falkögon” (275), ”jag skulle i alla fall kunna vittna inför vilken kung som helst i skapelsen att Frisky har en ädel nos”, ”din mästarhund” (292), ”en gudomlig nos, sannerligen” (294).
Även själva namnet Frisky (”yster”, ”levnadsglad”) kan ses som en kontrast till Flagg, då ”to flag” kan betyda inte bara att ”visa sig” (i detta fall periodiskt och på olika platser), utan även ”slokande” (såsom en död gren på en frisk växt). Frisky utgör dessutom också en motvikt till de vargar som associeras till Flagg – de vargyl som hörs när han spanar efter Dennis på fälten, liksom de varggrå stormmoln som blåser in mot staden inför slutuppgörelsen. Genom denna koppling skulle man eventuellt kunna sträcka sig till att se Flagg som ett slags inverterad tricksterparodi på Oden med dennes vargar Gere och Freke, och som istället för Hugin och Munin har sin dubbelhövdade, talande papegoja och istället för att mista sitt högeröga för sin törst efter kunskap kommer att mista sitt vänstra på grund av sin inbilskhet.
Tolkien-allusioner och andra påskägg
Liksom i Tolkiens Ringsaga görs det i Drakens ögon regelbundet antydningar om att försynen spelar en viktig roll i det övergripande händelseförloppet, utan att för den skulle omintetgöra existensen av fri vilja eller vikten av heroiska gärningar. Den uppenbarligen i någon mening magiska pil som används för att fälla draken går under namnet Fiendehammaren, vilket är en ordagrann översättning av Gandalfs alvsvärd Glamdring, och för tankarna till den pil som Bard Bågskytten använder för att dräpa draken Smaug i The Hobbit. Den kanske tydligaste Tolkien-allusionen finner vi i Flaggs kristallkula och i tjänaren Dennis’ därmed förbundna upplevelse på de snötäckta fälten väster om slottet. När han tänker på Flagg hör Flagg då på något sätt honom, och han känner hur trollkarlens tanke passerar över honom som skuggan av en hök över en hopkurad kanin (259). Likheten är här slående till hur Frodo på Amon Hens högsäte plötsligt blir varse att Saurons Öga märkt hans blick, och kommer farande mot honom som ett fastnaglande finger. En skillnad här är dock att Dennis närmast fyller Sams funktion, och att det därmed snarare är kungasonen Peter som motsvarar Frodo. Att Dennis lojalitet på intet vis står efter Sams kan exemplifieras med hur han i prövningarnas stund tänker om Peter – att han skulle kunna dö tusen dödar för honom, liksom att hans doftspår med Friskys luktsinne uppfattas som något med en stålblå kvalitet, vilket tycks säga något om hans okuvliga viljestyrka. Flaggs ”skugg-gående” när han visar Thomas den hemliga gången till Drakens ögon kan ses som ytterligare en Tolkien-parallell med anspelning på att Ringen gör att dess bärare kan urskiljas blott i starkt solljus, och då endast som ett svagt skimmer.
Slutligen har den fulla vidden av Flaggs plötsliga insikt om att hans egen dårskap har spelat honom ett spratt när han ser den (möjligen) magiska medaljongen i Peters hand, ögonblicket innan Thomas avlossar Fiendehammaren, en direkt parallell till det skälvande ögonblick när Sauron inser att Ringen faktiskt håller på att förgöras och att allt håller på att rinna honom ur händerna. De sista avskedsord den sent omsider nu omvände Thomas med låg röst yttrar, innan han släpper bågsträngen, skulle passa ypperligt som oneliner i webb-tv-kanalen Hulus planerade tv-serie baserad på boken: ”Allt du sa mig var bara lögner, trollkarl”. (347)
Drakens ögon uppvisar för den uppmärksamme läsaren mot slutet av boken även ett par självreferentiella påskägg till Det respektive The Stand/Pestens tid:
”[O]m hon kunde ha talat, så skulle Frisky ha berättat för dem att den svarta lukten som nalkades dem bakifrån inte tillhörde en människa; det var ett monster som jagade dem, något fasansfullt Det.” (341)
”Det fanns tillfällen när de skämdes över sig själva, för att de visste att de inte hade gjort sitt bästa, och det fanns tillfällen när de visste att de hade stått där Gud hade avsett dem att stå.” (349)
Och vad tyckte då slutligen Kings dotter om boken? Ja, där träffade han rätt, om det nu inte vore för en liten detalj. Innerflikstexten på den svenska utgåvan låter meddela att sagan trollband henne så att hon till slut inte kunde finna något annat fel än – att den tog slut…
Stephen King, Drakens ögon (Höganäs: Bra Böcker, 1988). Översättning: Karl G. och Lilian Fredriksson. Omslag: Olle Frankzén. Illustrationer (i svartvitt): David Palladini. Inbunden i förlagsband med skyddsomslag. 353 s. I original: The Eyes of the Dragon (Philtrum Press, 1984 (limiterad utgåva – 1000 i svart bläck, 250 i rött – med illustrationer av Kenneth R. Linkhaüser); Viking, 1987 (rev. uppl. med illustrationer av David Palladini)).
Källförteckning
Blue, Tyson (1986). ”Stephen King Interview: The Truth About ’It’”, Rod Serling’s The Twilight Zone Magazine, vol. 6, nr. 5, TZ Publications: New York, NY, s. 48–49. https://archive.org/details/Twilight_Zone_v06n05_1986-12_noads
Guénon, Réné (2004). The Reign of Quantity and the Signs of the Times. Hillsdale, NY: Sophia Perennis.
King, Stephen (2001). Att skriva: en hantverkares memoarer. Malmö: Bra Böcker.
King, Stephen (2007). Det mörka tornet. 4, Magiker och glas. Malmö: Bra Böcker.
Lovecraft, H. P. (2011). Om övernaturlig skräck i litteraturen. Umeå: h:ström – Text & Kultur.
Luminariet 