Fruktbar dimma, renande eld: Uppvaknande och skogsvandringens princip i Philip K. Dicks Näst sista sanningen

Ty basunen skall ljuda, och de bedragna skola resa sig…

Philip K. Dicks dystopiska framtidsroman Näst sista sanningen (The Penultimate Truth, 1964) som utkom på svenska hösten 2018 är en skickligt exekverad postapokalyptisk vision om påtvingat samtycke där orättfärdiga förhållanden i masskala döljs och vidmakthålls genom ett sofistikerat system av lögner, manipulation och korruption, men där även misstron gror. Vad händer när man på olika nivåer börjar att syna korten och sticker hål på bubblan? Flera olikartade öden och motstridiga intressen löper här samman och skeendet tycks gå mot något slags – möjligen epokalt – crescendo. Utfallet är långt ifrån säkert, men när dammet väl har lagt sig och kortleken blandats på nytt kommer saker och ting knappast att kunna förbli som de varit. Hur länge kan då en lögnens fasad bestå som inför världen utmålats som sanning?

Året är 2025 och tretton år har gått sedan den tredje världskriget bröt ut och tvingade ner större delen av mänskligheten i specialkonstruerade tankanläggningar under mark till skydd mot den radioaktiva strålning som enligt officiella rapporter gjort jordytan obeboelig. Dessutom pågår det högteknologiska kriget fortfarande i en komplex atmosfär av smittoämnen och enzymnedbrytande nervgas. Befolkningen hålls kontinuerligt informerad via ett strikt kontrollerat audiovisuellt mediaflöde i form av välregisserade TV-sändningar med de politiska ledarnas framträdanden i såväl väst som öst. En av de anläggningar som tillverkar robotar till härskarna ovan jord är Tom Mix-tanken (uppkallad efter en känd stumfilmsskådespelare). När kraven på robotleveranser duggar allt tätare, samtidigt som deras chefstekniker plötsligt en dag ligger för döden, finner de hela sin existens stå på spel. Anläggningens förtroendevalde ordförande, Nicholas St James, hamnar därmed under ofattbar press och bestämmer sig för att trotsa alla tänkbara faror och på egen hand ta sig upp till marknivån för att söka hjälp – kosta vad det kosta vill…

Det speciella ontologiska stillstånd som i Näst sista sanningen målas upp genom ömsom katastrofer och ömsom avslöjanden med distinkta skillnader mellan under och ovan jord, olika informationstillgång, och därmed olika förutsättningar för ”uppvaknande” och heroiskt agerande, uppvisar såväl i inre som yttre mening vissa likheter med vad Ernst Jünger kallat ”en sista och ytterst märkvärdig fas av nihilismen”, en fas som ”kännetecknas av att nya ordningar redan trätt fram, men att de värden som motsvarar dem ännu inte blivit synliga” (2009:302). Nihilismens underminering av varat förmås dock trängas tillbaka av den osynliga ordning Jünger kallar skogsvandring (2014:28), vilken han sätter i relation till den allittererande associationskedjan ”sammanslutning, skarpögdhet, strid, stigman, ståndaktighet” (2014:21). Vidare skriver han att när människan som, så att säga, sover i skogen vaknar och upptäcker sitt eget väsen, bortom rädslan, kan hon däri förnimma ett återsken av friheten, nämligen glädjen (2014:43). Huvudpersonerna i Näst sista sanningen tvingas av omständigheternas makt förhålla sig till just uppvaknande och skogsvandringens princip. I ett dramatiskt utsnitt av tiden kan författaren sägas låta dem utforska detta utifrån sina respektive positioner.

Skogsvandringen kan här således förstås som en kraftfull symbol för återuppstigningen från underjorden och/eller ett liv format av bedrägeri – ett förljuget, förslavat liv. Det stadium som måste passeras innan verklig klarhet kan erfaras kan då i sin tur symboliseras av dimma. Metaforiskt skapar dimman en suddig bild av något vi ännu varken kan förmå eller förstå oss på. Å andra sidan kan den ses som en andlig gåva som fuktar skogens rötter och i förlängningen kan göra det möjligt för nya tankar och insikter att växa och blomma. Redan i romanens öppningsmening etableras dimman som symbol i form av en introspektiv reflektion hos den tidigare obrottsligt lojale regimagenten Joseph Adams: ”Dimman kan komma drivande utifrån och övermanna en, den kan tränga sig på.”

Persongalleri och andliga arketyper

Näst sista sanningen har i mångt och mycket karaktären av en pusseldeckare med en tydligt redovisad ”bevisföring” i varje led i händelsekedjan. Som mest spännande blir läsningen vid de dramatiska höjdpunkter, vilka det byggs upp till metodiskt stycke för stycke genom stegrande riskmoment och osäkerhetsvariabler och som utmynnar i en plötslig och oväntad vändning. Intrigen tar i hög grad form genom att ett antal nyckelfigurer korsar varandras vägar. Till det speciella persongalleriet hör:

  • Joseph Adams. Som den förste av de två huvudsakliga protagonisterna har vi den trogne regimagenten Joseph Adams i de högre echelonerna, för vilken byråkratins paragrafer blivit såsom en andra natur. Han gör vad han är satt att göra, men brottas samtidigt med ett alltmer fördjupat tvivel och en andlig tomhet, uppfattat som en annalkande dimma. Befinner sig i den existentiella gråzonen mellan två olika sätt att vara, men präglas av inre blockeringar och fasar för den överhängande upplösningen. En tragisk hjältefigur som gång på gång finner hur den till synes så välordnade tillvaron fullständigt rasar under hans fötter. Har upplevt krigets flammande inferno, och uppfylls nu av en helt ny förbrännande plåga. Även om han på egen hand ej förmår finna en väg, och aldrig kan bli riktigt fri i inre bemärkelse, kan han möjligen ändå indirekt bidra till någon form av återställelse.
  • Nicholas St James. Den andre av de två huvudpersonerna. Skildras tämligen entydigt i sin roll som naturlig ledare och självuppoffrande hjälte, en förebildlig familjefader vars enda egentliga ”svaga punkt” (om man kan kalla det så) isåfall är hans plikttrogenhet gentemot sitt lokalsamhälle. Personifierar vad Jünger kallar ”den gamla friheten i vår tids dräkt”, ”den substantiella, den elementära friheten som vaknar till liv i sunda folk när partiers eller främmande erövrares tyranni tynger landet” (2014:78). Framställs i grund och botten inte som någon större spelare, men vars uppstigande från underjorden kan likställas med en initiationsrit, då han blir helt avklädd sina gamla kläder och ”sanningar” vid inträdet. Förmår skänka nytt liv och hopp till sitt folk, då han likt en episk hero eller avatar återkommer med ett ”elixir”, vilket kan skilja sanning från lögn och därmed bryta trenden mot ett tilltagande mörker.
  • Stanton Brose. Den frånstötande och maktfullkomlige agenturtyrannen med ögonglittrande sadistisk blick och vars åldrade, nu Jabba the Hutt-liknande kroppshydda del för del artificiellt har bytts ut till den grad att endast den närmast förruttnade hjärnan är det enda naturliga som återstår. Hans deformerade silhuett tycks på ett adekvat sätt spegla hans egna perverterade bevekelsegrunder. Berömmer sig själv för att sakna hörsel och betona sin egen envägskommunikation, vilket intressant nog korrelerar med att hörseln traditionellt sett är det sinne som symboliserar mottaglighet för traderad visdom och den naturliga ordningens primordiala vibrationer (Logos). Stanton Brose skulle passa utmärkt som formidabel filmskurk och i vissa delar av sitt tal, och i sin närmast magiska förmåga att tränga sig på, påminner han även något om Saruman i Tolkiens ringsaga. En hypotes är att det groteska i hans gestalt i någon mån är en symbolisk beskrivning av förruttnelsen i det samhällssystem han representerar, en ”förstärkt” verklighet, vilken visar sig just på detta sätt av den anledningen att de som iakttar honom har återfått förmågan att uppfatta tillvaron som den är, och ser igenom dess slöjor.
  • David Lantano. Den nykläckte agenten i maktens sold, det begåvade unga stjärnskottet bland Protektorns talskrivare, en våghalsig pionjär som öppet vågar frångå och utmana de invanda tankebanorna, och som verkar ha tillgång till någon på samma gång mystisk som högst undanglidande och dold kraftkälla. Med drag av såväl Messias som Machiavelli eller som trickster och byronsk hjältekaraktär verkar han otvivelaktigt spela en central roll som ett slags mentor och katalysator för händelseutvecklingen. Dock förblir hans egna avsikter höljda i dunkel.
  • Webster Foote. Sist men inte minst har vi denne joker i leken – en förhållandevis färgstark och högteknologiskt kittad Sherlock Holmes-figur med extrasensoriska förmågor, vars London-baserade detektivbyrå anlitas av intressenter från olika sidor. Han är en insikternas man med till synes båda fötterna på jorden som verkar stå för en dos hälsosam moralisk moderation och avmätt distans. Blandar sig själv inte i intriger och det makttekniska spelet – såvida inte omständigheterna tvingar honom. Utmärker sig genom sin något salongsmässiga, mondäna stil. Till och med när han valhänt draperar sig i en mantellik skyddsdräkt av skottsäker plast sticker de brittiska yllestrumporna och Oxfordskorna fram. Inte osannolikt den persona som har störst likheter med författaren själv.

Romanens plats i författarskapet

Näst sista sanningen har kommit att hamna i skuggan av Philip K. Dicks andra mer uppmärksammade verk av varierande omfång som exempelvis Do Androids Dream of Electric Sheep? (1968), Minority Report (1956) och Total Recall (1966), och då inte minst genom att dessa har filmatiserats (där Ridley Scotts Blade Runner från 1982 givetvis är den mest stilbildande och kultförklarade). Näst sista sanningen baseras på tre tidiga korta berättelser – The Defenders (1953), The Mold of Yancy (1955) och The Unreconstructed M (1957). Möjligen kan detta vara en förklaring till varför berättandet kan upplevas som väl kortfattat och ojämnt på sina ställen, liksom det tämligen abrupta slutet. Här finns en hel rikt utarbetad värld med intressanta personligheter och många tänkbara konfliktytor och handlingslinjer, vilka man kan tycka det vore värt att spinna vidare på. Å andra sidan bidrar den avslipade, novellartade stilen möjligen till ett mer konstnärligt uttryck, vilket också lämnar stor frihet åt läsarens egen fantasi.

Näst sista sanningen verkar också allmänt ha hamnat något i skymundan och generellt negligerats av kritiker. I kontrast mot detta framhåller den svenske sf-nestorn John-Henri Holmberg i ett huvudsakligen författarbiografiskt efterord till den svenska utgåvan att K. Dick själv dock såg Näst sista sanningen som en av sina bästa romaner och som en av några enstaka, om han hade möjlighet att välja, skulle få överleva ett tredje världskrig. I övrigt påvisar Holmberg framförallt att den latenta misstro och dubbeltydighet som kan iakttas i många av K. Dicks berättelser även verkade ha motsvarigheter i hans eget liv, och att därigenom bilden av honom till synes kan tyckas gravt motsägelsefull. Det är inte orimligt att anta att den spännvidd som här beskrivs också öppnar upp för möjligheten av olika typer av läsarter och tolkningsmodeller:

”Hans privata eftermäle är dramatiskt varierande. Några av de kvinnor som under skilda perioder levde med honom slutade aldrig älska honom, andra slutade aldrig avsky honom. För andra var han en filosof eller en vettvilling, en lysande författare eller en slarvig brödskrivare som sällan fick sina intriger att gå ihop, en känslig och introspektiv människa eller en utagerande slagskämpe, science fictions störste idékonstnär eller fast i vanan att snabbskriva illa genomtänkt underhållning för småpengar.” (228)

Inramning och idéinnehåll

Romanens tidstypiska kalla kriget-inramning och hur ett delvis konspiratoriskt färgat historienarrativ används i texten är inte essentiellt för det litterära syftet och effekten på läsaren, utan kan i det stora hela ses som ett tämligen sekundärt och disparat sidospår. Den teknofuturistiska inramningen som helhet är däremot imponerande konsekvent och trovärdigt genomförd utan tillstymmelse till att kännas utdaterad eller plastigt kitschig. Därtill får den även språklig pregnans genom passande neologismer, såvitt man kan bedöma utan en noggrannare jämförelse stilsäkert överförda till svenska av översättaren Andreas Vesterlund (ett exempel i mängden: blybotar för leadies – de lojala men i händelse av avsaknad av tydliga order, och på grund av sina krigserfarenheter, något lynniga stridsrobotar som regimens agenter nyttjar som personliga livvakter och uppassare).

Sammanfattningsvis kan sägas att Näst sista sanningen delar ett visst motivmässigt släktskap med 1984 och The Matrix, och detta delvis mot bakgrund av Platons klassiska liknelse om fångarna i grottan. Dock gör den det ifrån en egen särpräglad vinkel, och där ett genomskådande av Mayas slöja och ett uppryckande för den fallna eller inautentiska människan som lever under sin sanna potential motsvarar en form av andlig pånyttfödelse. Såväl i detta tema om genomskådande av optiska villor som i vissa enskilda detaljer uppvisar boken även vissa paralleller till Jüngers dystopiska sf-roman Gläserne Bienen (1957). Här finns förfalskningsfabriker och filmstudiolandskap inte olika robottillverkaren Zapparonis. Här surrar dock inga mikrodrönare i form av glasbin, men däremot har vi arméer av metalliska myror som sätts i arbete för att uppföra Ozymandiasaktiga bostadskomplex. En alldeles livs levande liten myra som förbluffande nog uppenbarar sig på jordens yta även efter Dies irae, Vredens dag, uppfattar Nicholas till skillnad mot dessa mekaniska artefakter som en representant för ”alla myror i all evighet”, ”som om den kommit krypande utanför själva tiden” (90). Och likt ryttmästare Richard erfar ”en stråle av verklighet” som var ”starkare än alla automatoner” i sin hustrus leende, så slutar Näst sista sanningen med att Nicholas kan lägga armen om sin äkta maka och dra henne till sig, samtidigt som han i tanken med en lugn självklarhet konstaterar att de nu befinner sig i en ny era. Således besannas också den ursprungliga världens bestående styrka – den som Joseph Adams skönjt i åsynen av havet bortom dimbankarna, och som Jünger i sitt skogsvandrartraktat återfinner i omfamningens symbolik:

”Här finns inte bara gemenskap – här finns identitet. Detta är vad omfamningens symbol låter oss ana. Jaget känner igen sig själv i den andre och därpå följer den uråldriga visdomen ’det är du’. Den andre kan vara en älskad person, men han kan även vara en broder, en lidande eller en värnlös. När jaget bistår den andre växer det sig även starkare i oförgängligheten och därmed bekräftas världens grundläggande ordning.” (2014:96)

Philip K. Dick, Näst sista sanningen (Bakhåll, 2018). Översättning: Andreas Vesterlund. Efterord: John-Henri Holmberg. ISBN 978-91-7742-498-7. Högkvalitetspapper, sydda ark, mjuka pärmar med flikar (danskt band/flexband). 240 s.

Källförteckning

Jünger, Ernst (2009). ”Om smärtan”, i Schuback, Marcia Sá Cavalcante (red.). Att tänka smärtan. Huddinge: Södertörns högskola, s. 269–303.

Jünger, Ernst (2014). Skogsvandringen. Lund: Augusti.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s