When single shines the Triple Sun,
What was sundered and undone,
Shall be whole – the Two made One,
By Gelfling hand or else by none.
När Mupparnas upphovsman Jim Henson gav oss den mindre kultklassikern Den mörka kristallen (1982) resulterade det i en bemärkelse i en stillsamt och fridfullt berättad familjefantasyfilm med hög mysfaktor. Samtidigt är den i likhet med bröderna Grimms sagor inte utan vissa mörka inslag. Speciellt utmärker den sig genom de omsorgsfullt handgjorda animatroniska dockor, vilka genomgående används som skådespelare, liksom att miljöerna har en påtagligt naturtrogen hantverksmässig textur och kvalitet fjärran från några plastiga CGI-animationer. Ledmotivet är apokalyptiskt med en återklang av ett traditionellt motiv från folksagor och hjälteberättelser om ett återställande av balansen och den brutna helheten i tillvaron, en kamp om världssjälen. I detta finns flera strukturella likheter med såväl Tolkiens ringepos som de första Star Wars-filmerna.
I ett tidigt utkast till Kraften i Star Wars var denna knuten till just en kristall. Här tas ett likartat sammanhållande koncept upp i en annan berättarvärld. I ruinerna av en anrik högkultur, och på tröskeln till en ny tidsålder, faller det på Jen, den siste mannen hos de konstfärdiga och alvlika gelflingarna, att tillsammans med den sista kvinnan – Kira – fullfölja en uråldrig profetia för att hejda den pågående Förmörkelsen i världen. Uppdraget består i att inför en kosmisk konjunktion finna och återbörda en skärva som splittrats ur den Sanningens kristall i Kristallslottets mitt, för att på så sätt hela denna, då den utgör planeten Thras själva hjärta, källan till allt liv som binder samman alla varelser, och således också reflekterar världens själstillstånd som totalitet. Möjligen säger det något att Thra har en etymologisk likhet med det engelska verbet thrive (’frodas’), besläktat med fornsvenskans thrifvas med den troliga grundbetydelsen ’gripa tag’, ’slå rot’.
I den äldsta kända hjälteberättelsen, Gilgamesheposet, stjäl ormen livets blomma. Här har kristallens nuvarande herrar och väktare, de gamlika, dinosaurieaktiga Skeksiserna utfört något liknande och förrått sitt förvaltarskap. Baserade på de sju dödssynderna uppvisar de därtill likheter med Tolkiens ringvålnader, nazgûl, i det att de i högmod utropat sig själva som eviga, och likt en sorts vampyrer har börjat tillägna sig andra varelsers livsenergi via en invertering av kristallens kraftfält. Skeksiserna dominerar genom industrialiserad teknologi och använder sig bland annat av kristallfladdermöss som spanare likt drönare eller Saurons kråkor (crebain).
När filmen utspelar sig utgör gelflingarna en koloniserad folkspillra decimerad till sitt blotta minimum likt passagerarna på Noaks ark inför floden, eller som en Adam och en Eva inför en ny potentiell era. Liksom hoberna i Tolkiens Fylke lever de omgivna av idyllisk grönska i bjärt konstrast till det sterila och taggiga landskapet vid Kristallslottet under skeksisernas regi (enligt välbekant mönster från Mordor och Dödsstjärnan).
Gelflingarna Jen och Kira
Då resten av Jens familj dödats av skeksisernas skaldjursaktiga garthimer har han istället vuxit upp adopterad av skeksisernas motpol mystikerna (urRu) – sävliga men visa varelser med stor andlig kraft vilka lever i harmoni med naturen och påminner till utseendet något om John Bauers troll. Deras ledare urSu Mästaren som varit mentor och fadersfigur till Jen har en Yoda-liknande funktion i det att han lär upp och initierar honom i och ger honom hans uppdrag. När Mästaren i filmens inledningsskede tillåter sig att gå hädan av hög ålder i ett glimmer av ljus, och därmed slår ett fatalt slag mot skeksiserna genom att hans tvillingväsen – deras kejsare – därmed också upphör att leva likt en förtorkad och ihålig mumie, utlöses en intern och bitter strid om tronen i Kristallslottet med långtgående konsekvenser, likt en bärande vägg i ett korthus.
Jen hade i en tidig version blå hudfärg i likhet med prins Rama i den hinduiska mytologin, liksom naturfolket na’vi i James Camerons Avatar. Hans dubbelpipiga magiska flöjt (firca) representerar hans funktion som brobyggare för att hela det som varit splittrat enligt profetian. Mystikerna har försett honom med gedigna kunskaper i traderad kulturell lärdom i form av språk (hieroglyfliknande ”bestående ord”), och vi ser honom tala med växter och allt levande, liksom Adam enligt traditionen utvalts för att känna alla ting vid deras rätta namn. Ändå är Jen i stort behov av en bildningsresa, då han är isolerad och på det hela taget ung och oerfaren i världen. I likhet med Luke Skywalker på Tatooine med de två solarna är Jen på Thra med de tre solarna först motvillig i att bejaka sitt öde och anta uppdraget. Han är ej redo att gå ensam, men han gör det ändå, och musiken stegras vid detta inre beslut, precis som för Luke när han begrundar den dubbla solnedgången i den första Star Wars-filmen. Jens vidare resa i riktning mot kristallen präglas hädanefter av en huvudsakligen uppåtsträvande tendens. Den från slottet förvisade Hovmarskalken (skekSil) representerar en väg rakt motsatt denna, och han spelar genom sitt ständiga ränksmideri en liknande roll som trollkarlen Flagg i Stephen Kings Drakens ögon.
Även Kira har förlorat sin familj vid en av skeksiserna iscensatt massaker och istället vuxit upp adopterad av de godmodiga podlingarna, vilka i likhet med ewokerna på skogsplaneten Endor i Star Wars lever ett enkelt liv i samklang med naturen. Kira kommer väl överens med Thras alla djur och har god kunskap om planeten. Liksom älvor i sagorna har hon dock vingar som dämpar världens nedtyngande verkan. Hon representerar naturen och det immanenta, liksom Jen kulturen och det transcendenta. När de ”drömbinder” genom att gripa varandras händer, ingår de således en sorts komplementär alkemisk förening. Kiras hundliknande pälsboll till sällskapsdjur, den temperamentsfulle Fizzgig med sina vassa tänder, förflyttar sig genom att vildsint rulla runt, vilket bidrar till en mer lättsam stämning och är en figur som yngre barn kan ha nära att identifiera sig med. När Jen och Kira bärs i väg på ryggen av en jättelik landklivare påminner de om Merry och Pippin på enten Trädskägges axlar i Tolkiens Midgård.
Aughra och profetian som besannas
Det säregna oraklet Aughra med sitt löstagbara öga likt en häxa i Shakespeares Macbeth, och en sten som ett tredje öga i pannan för att skåda evigheten, har i vissa avseenden en funktion likt Tolkiens trollkarlar i Vita rådet, istari. Likt hur Gandalf tar sig an hoberna har hon en särskild roll att spela för att vägleda gelflingarna. Likt Radagast nära förbindelse med djuren är hon närmast en personifikation av Thras natur som sådan, och står i förbindelse med kristallen och dess kraft. Likt Saruman högt uppe i Isengårds torn skådar hon under en långeliga tider stjärnorna i sitt planetarium och vänder under denna period ryggen till sitt väktaruppdrag på Thra, vilket därmed i en mening gör henne medskyldig till att öppna upp för skeksisernas svek.
När kristallen till sist återfår sin verkliga kraft genom Jens tapperhet och uppåtriktade språng, faller garthimerna samman liksom Saurons välde smulas sönder när Ringen förgörs. Skeksiserna förenas med sina tvillingsväsen mystikerna och återgår till sin ursprungliga, obrutna helhet som urSkeks, ty som profetian förkunnar: ”Det som var splittrat och förlorat ska bli helt igen. De två blir ett.” I kristallens förnyade ljus blir slottet ånyo vitt igen, och omgivningen grönskar kring porlande vatten. Det som gäller helandet av den makrokosmiska världen gäller dessutom även gelflingarna själva, och därför blir detta också berättelsen om deras återfödelse som folk, vilket visar sig vara ytterligare en aspekt av profetian. Handlingen får så en sant eukatastrofisk vändning i det ögonblick då Aughra vänder sig till Jen med följande uppmaning om den på livsenergi till synes helt utslocknade Kira:
– Håll henne mot dig. Hon är en del av dig.
Addendum: Tv-serien som prequel
Då filmen etablerar en hel värld med tilltalande miljöer och stora möjligheter till spänning, konflikt och drama, är det föga förvånande att man försökt sig på en prequel i form av Netflix-serien The Dark Crystal: Age of Resistance (2019). Den berättarmässiga vidden blir här ordentligt uppskalad i Game of Thrones efterföljd med svepande panoramascener, sju olika gelflingstammar och tre huvudpersoner (slottsvakten Rian, prinsessan Brea och den animistiska grottgelflingen Deet) med varsina följeslagare. Även om serien i sig är sevärd tappar den dock något i fokus genom att sprida sitt nät alltför vitt. Heroismen i denna tidigare tidsålder blir därmed fördelad på fler personer, utspädd och invävd i en utbroderad intrig, vilket får menliga konsekvenser för nerv och inlevelse. Det är ändå med behållning man får följa Rian som baktalad dissident och med sitt dubbeleggade svärd som en samlande kraft.
Luminariet 