Orson Scott Cards flerfaldigt prisbelönta framtidsroman Enders spel från 1985 är på många sätt ett mönstergillt exempel på heroisk karaktärsutveckling. Samtidigt väcker den frågor av moralisk karaktär kring gränserna för maktutövning, övervakning och manipulation för ett högre syfte. Temat tycks utöva en särdeles stark lockelse och lär ha bidragit till verkets bestående popularitet inom genren militär science fiction med unga läsare som primär målgrupp. Enders spel kan även ses som en föregångare till Harry Potter-böckerna och kanske i än högre grad de massiva bokserieframgångar som följt i dessas kölvatten såsom Hungerspelen, Maze Runner och Divergent, vilka har det gemensamt att de är dystopiska skildringar om barn eller ungdomar satta i väldigt speciella och våldsamma omständigheter.
Huvudpersonen i Enders spel, den extraordinärt begåvade Andrew ”Ender” Wiggin, är vid berättelsens början en pojke inte äldre än sex vårar med en särdeles sadistisk storebror och en själsfrände som syster. När han på väg hem från skolan utsätts för våldsamma plågoandar väljer han att slå tillbaka – skoningslöst och med maximal verkan. Samtidigt står jorden, för tredje gången under en period på 100 år, under hotet av en förestående invasion från fientligt sinnade utomjordiska insektoider (så kallade ”giftingar”). Det dröjer inte länge innan det visar sig att just han har blivit utvald och får en kallelse till äventyret och den speciella världen genom att värvas till den statusfyllda Stridsskolan för rymdflottans militära utbildning. Därmed tvingas han säga adjö till sin familj och livet på jordytan.
Andrew är från och med nu uteslutande Ender. Helt utlämnad åt sig själv utsätts han för allt svårare prövningar i den hårda rivaliteten mellan de olika armégrupperna på rymdstationen, där mycket kretsar kring de återkommande övningsbataljerna med ljuspistoler i Stridsrummets nollgravitationsmiljö, vilket kan ses som en möjlig förlaga till Harry Potters quidditchmatcher med flygande kvastar på internatskolan Hogwarts. Trots regelrätta trakasserier och en alltmer uppenbar systematisk orättvisa med riggade odds emot sig, och att han de facto kan sägas ha blivit berövad på sin barndom, ger han inte efter vare sig för självömkan eller förstörelselystnad. Varken ynkedom eller ressentiment tillåts få överhanden. I detta är boken sant heroisk och en välgörande kontrast till kända svenska romaner med barn eller ungdomar i huvudrollen som Mio min Mio eller Låt den rätte komma in. Istället visar han sig när allt kommer omkring kunna hålla huvudet kallt även i svåra motgångar, och i egenskap av befälhavare uppnå excellent operativt ledarskap på ständigt nya nivåer. Därmed inleder han också sin resa till att leva upp till sitt öknamn Ender – nu i bemärkelsen av att vara ”den som kämpar till stridens ände, den som slutför något”.
Särdrag i berättarperspektivet
Ett särdrag i bokens berättarperspektiv utgörs av de avsnitt som inleder kapitlen och som står i fetstil och därmed skiljer sig typografiskt från resten av texten. Här är det Enders lärare på Stridsskolan som kommer till tals, men utan att vi som läsare får någon som helst visuell bild av dem. Vi hör endast deras röster, vilket ger intrycket av att de sitter på avstånd och övervakar och iakttar, men själva inte är iakttagna, likt den klassiska bilden av en superskurk som smider på en ondskefull mästarplan framför monitorerna i sitt högkvarter på avlägsen ort. Det bidrar till känslan av experimentverkstad och klaustrofobisk instängdhet. Vi hör dem också brottas med ödesfrågor och etiska dilemman. Ska de hinna utbilda Ender till näste befälhavare innan den tredje invasionen är ett faktum? Hur hårt kan de driva det hela? Riskerar de i själva verket att knäcka honom? Samtidigt skulle han också bli fördärvad om han någonsin skulle få för sig att det finns en lätt utväg, eller att han har någon som helst uppbackning.
Föga förvånande drabbas Ender av känslan av att vara en marionett. Detta blir som mest påtagligt när han under en begränsad period får fri tillgång till en flotte vid en sjö i ett skogsområde i Greensboro. Och känslan är inte en illusion. Till och med denna idylliska, närmast paradisiska, vistelse är beräknad till att vara exakt så lång tid som det behövs för att han ska hinna få en kärleksfull anknytning till jorden, och därmed uppamma tillräcklig motivation för att kunna gå ut i strid för den. Den funktion Greensboro fyller för Ender här, som ett sant, rotfast hem, har också en strukturell likhet med hobernas Fylke hos Tolkien.
Ett annat udda särdrag gällande berättarperspektivet är de glidande övergångarna från tredje till första person, där en objektiv beskrivning i början av ett stycke sömlöst följs upp av en subjektiv betraktelse. Med andra ord finns det en oberäknelighet och ständig oscillation mellan distans och närhet i prosan. Detta verkar spegla en fundamental ontologisk osäkerhet, men kan också vara ett sätt att inympa en personlig inlevelse mitt uppe i den större episka berättarbågen. Återigen skulle man här då kunna se en strukturell likhet med hur Tolkien använder sig av hoberna som berättarlins för att mer direkt tilltala läsaren och på ett personligt plan levandegöra händelseförloppet.
Stridsrummet och spelets betydelse
Rörlighet i perspektiv förekommer inte endast gällande bokens berättarröst. Det är också centralt vid träningsmatcherna i Stridsrummet där agil metodik och disruptiva innovationer snarare än fasta formationer är nyckeln till framgång. För att ständigt kunna ligga ett steg före måste man så nyanserat och perceptivt som möjligt lära sig av sina fiender. Ytterst sett är fienden då den enda läraren, och ingenting annat än kvaliteten på själva manskapet hamnar i fokus när improvisation och ständiga förbättringar är det enda fasta rättesnöret. En strikt konsekvens av detta är att även Enders egna lärare måste inta rollen som fiender.
Den militära träningen som står i förgrunden i handlingen skildras med en såpass hög grad av realism att boken länge har rekommenderats inom utbildningar i den amerikanska marinkåren avseende metodologi, ledarskap och etik. Berättelsen har dock även en djupare dimension. Att den armé han som nioåring blir [plu-]tonchef för går under beteckningen Fenix med dess associationer till återfödelse och att resa sig ur askan, är knappast en tillfällighet. Och framför allt genom det holografiska Fantasispelet, som utgör en länk mellan speldatorn och Enders medvetande, vävs effektivt en föregripande symbolism in i handlingen där en rik flora av arketyper och metaforer speglar psykologiska behov och andliga realiteter. I denna parallellvärld med öppningar till Sagolandet sker några av de mer avgörande genombrotten i Enders personliga utveckling. Här når han Världens ände genom att transcendera de binära valmöjligheterna och bryta sig ur den förprogrammerade matrisen. En jättes skalle som en återkommande skådeplats tycks implicera Golgata och en subtil Kristusmetaforik.
När Ender tar nästa steg och enrolleras på Stabsskolan blir transcendens en allt tydligare tematik. Skolan liknas vid ett kloster och inträdet en initiation där man invigs i rymdflottans mysterier. Hans personliga mentor (eller fiende?) Mazer Rackham, med erfarenhet från de tidigare invasionsvågorna, kan sägas ha ställt sig utanför den linjära tiden likt Obi-Wan Kenobi. Mitt under brinnande storkrig hamnar även Ender i ett slags inre eremitage likt en orörlig rörare. Detta kan sägas vara en förutsättning för den avslutande ton som boken anslår – något överraskande, men också enligt de uppställda villkoren fullkomligt logiskt – där kärleken eller barmhärtigheten får sista ordet – även i efterdyningarna av ett minst sagt bombastiskt världarnas krig.
Luminariet 