”Stamhistorien får betydelse först när den, som i Teutoburger Wald, manifesterar sig världshistoriskt. Då glänser namn och årtal fram.” – Ernst Jünger (1981:136)
Den första minisäsongen av den tyska serien Barbarer (2020–) av trion Arne Nolting, Jan Martin Scharf och Andreas Heckmann är en fängslande och skickligt sammanvävd dramatisering i sex avsnitt om den germanske härföraren Arminius och det legendariska slaget i Teutoburgerskogen år 9 e.Kr, berättad ur germanernas perspektiv. Vi får här följa Arminius’ uppgörelse med den egna uppväxten hos romarna, liksom hans enande av de germanska stammarna fram till det överraskande slaget som enligt legenden satte stopp för det romerska överväldets expansion i västra Germanien – alltsammans dramaturgiskt sprängstoff. Serien är medvetet utformad för att locka till sträcktittande, och har på kort tid nått enastående tittarframgångar med toppnoteringar i alla delar av världen. Till typ och stämning liknar den närmast de påkostade och fantasyinspirerade historiska dramaserier som följt i svallvågorna av Game of Thrones (2011–2019), såsom Vikings (2013–) och The Last Kingdom (2015–). Att det bärande temat bygger på en faktisk historisk händelse hindrar inte att förekomsten av järtecken och en närvarande fornnordisk gudavärld är centrala inslag i berättelsen. Liksom är fallet med drömsyner och liknande företeelser i de isländska sagorna, förhöjer det behållningen och gör såväl intrig som persongalleri mer mytologiskt relevanta, och därmed också mer tidlösa till sin karaktär.
⚠️ N.B. vissa spoilrar framöver ⚠️
– Vargen kommer! Pojken Ansgars lek med de andra barnen i byn, vilken slår an tonen i inledningen till den första säsongens första avsnitt, förebådar på ett mångbottnat sätt det fortsatta handlingsförloppet. Hos dessa nordgermaner av cheruskerstammen, får vi veta, förknippas uttrycket ”vargen kommer” med Fenrisulven som vid Ragnarök kommer att ”sluka allt”. Vargens omnämnande i detta fall förebådar dock närmast ett mer direkt överhängande hot, liksom krigarhjälten Gunnars vargdröm i islänningasagan Njáls saga varslar om ett nära förestående bakhåll (1879:125f). I omedelbar anslutning till barnens lek dyker således en beriden delegation romerska soldater upp i byn och ”blottar sina tänder”.
Vid denna tid behandlas Germanien, där man tidigare varit självstyrande av hävd, som en romersk provins, och ståthållaren Publius Quinctilius Varus har nyligen börjat införa romersk rättsskipning och förvaltning. Skatteindrivningen har därmed blivit allt mer skoningslös och tyrannisk, samtidigt som de i området hemmahörande germanstammarna å sin sida sinsemellan alltjämt står starkt splittrade. Flera saker sätts dock i rullning när imperiets soldater nu kommer på oanmält besök till ”barbar”-byn och med ett påtagligt underliggande hot om våld kräver underkastelse.
Gnistan
När hövding Segimer beordras att gå ner på knä för att kyssa standaret med den romerska örnen som fälttecken förhåller han sig först avvaktande och vänder sig i stället om och mönstrar eftertänksamt sina män. Byns ädling och ständige anpassling Segestes – som också är den ende latinkunnige – visar sig då beredvilligt vilja förekomma hövdingen i att på detta sätt falla ned i stoftet och låta sig kuvas. Segestes egen dotter Thusnelda avbryter dock förnedringen genom att skjuta örnen åt sidan, skuffa undan honom och protestera vilt. Som straff blir hon släpad i håret av centurionen Metellus. Hennes yngre bror Ansgar, just hemkommen från vargleken, försöker då i sin tur bryta in genom att bita systerns plågoande i armen, och katastrofen är ett faktum: Metellus ger honom ett slag med svärdet, vilket spräcker Ansgars skalle och lämnar honom som krympling för resten av sitt liv. När Segimer väl motvilligt tvingas ge med sig, sker det med händerna utsträckta, såsom för att visa att han å sin sida också innehar en örns ädla egenskaper, och genom att som en kompromiss beröra örnen med pannan i stället för med läpparna.
Allt fler börjar nu inse orimligheten i det pris cheruskerna nu får betala för att alltför länge ”i ostörd ro låtit en alltför rundlig och förslappande fred råda”, som Tacitus i sin Germania (2005:50f) i ett senare skede menar är något som har kommit att karaktärisera stammen. Ty, som han fortsätter, har det medfört ”större njutning än trygghet; ty bedräglig är den ro man hänger sig åt, om man är omgiven av tygellösa och mäktiga grannar”. Tiden har dock blivit mogen för pendeln att slå över, och Ansgars öde blir den tändande gnistan till en nödvändig motreaktion.
De germanska stammarnas ting röstar visserligen enligt Segestes vilja tills vidare ner yrkandet om att bryta freden med Rom, men Ödets osynliga hand har redan på ett avgörande sätt börjat rubba pjäsernas ställning på spelbrädet. Nornorna spinner sina silvertrådar och under ytan har maktordningens själva tektoniska plattor påbörjat en förskjutning. Det blir svärdsmannen Folkwin Wolfspeer (”Folkvän Vargspjut”), som i denna brytningstid träder fram som en relaterbar representant för den folklige hjälten och initierar den våghalsiga ”fågeljakten”, det vill säga stölden av det romerska örnstandaret från själva ”varglyan”/romarnas läger, för att genom vinnandet av denna trofé visa att romarna ej är oövervinnliga och att spelet också kan tas till deras planhalva. Att utmana status quo genom att vara ”hungrigare än vargarna” och ”mer bestämda” är dock ett högt spel med potentiellt långtgående konsekvenser. Folkwin har i detta höga spel även ett personligt incitament i hoppet om att bli värdig Thusnelda, genom att bevisa att han inte blott är en enkel svärdsman. Det något hetsiga och oförvägna temperament han härigenom visar prov på är dock inte bara en tillgång, utan även något som riskerar att slå över i övermod, närmare bestämt genom lockelsen att inteckna framtiden för att skörda lagrar här och nu.
Klyftan mellan generationerna gällande den polariserande interna maktkamp som nu kokar upp till ytan visar sig dock nästintill absolut inom en och samt familj, vilket bäddar för konflikter och dramatiska förvecklingar. Där Segestes i samförstånd med sin mer subtilt intrigerande hustru Irmina konsekvent framstår som en bottenfruset principlös kappvändare lika full av svek som av maktlystnad, personifierar hans barn Ansgar och Thusnelda ståndaktighet, oegennyttig uppoffring och obrottslig syskonkärlek.
Ansgar ter sig hädanefter som otillräknelig i något slags katatoniskt tillstånd. Völvan och läkekvinnan Runa i sin grotta tar honom dock under speciellt beskydd. Hon kallar honom ”gudarnas älskling” för att han varit i dödsriket och återvänt, och siar att det verkar som att han fortfarande har en uppgift att fylla (1.1). Hos denna sierska har han själv syner om en kommande strid (1.4).
Thusnelda (vars fornnordiska namn betyder någonting i stil med ”strid med tursar” (jättar) eller ”tusen strider”) finner allt tydligare att orättfärdig underkastelse under romerskt välde strider mot hela hennes natur. Som svar på det akuta läget tar hon i stället till skogsgång för att, enligt vad Ernst Jünger har beskrivit (2014:46), finna erinran och räddning på större djup, närmare bestämt hos mödrarnas urkrafter, mot vilka blott tidsliga makter inte kan hålla stånd.
Intressant att notera är att seriens Thusnelda delar flera signifikanta drag med Antigone i den grekiska mytologin. Liksom denna kung Oidipus’ oförskräckta och ädelt uppoffrande dotter i Sofokles’ eponyma sorgespel (2003) svarar hon till gudarnas eviga bud, i stället för till nyckerna hos världsliga makthavare. Hon sätter även släktens vidare öde i främsta rummet samt riskerar, liksom Antigone, sitt liv för att förrätta en anständig begravning (enligt germansk sed och symbolik för Folkwins korsfästa familj). Thusnelda tillkallar, liksom också Antigone, därtill alltså underjordens makter (”Skogens systrar”) för att utkräva hämnd för brodern. Tjärnen i skogen tycks här således ha en liknande funktion som Acheron, ”suckarnas flod”, i den grekiske tragödens verk, det vill säga i form av gränsförbindelse gentemot Hades/underjorden. Liksom hos Antigone har denna förbindelse förvisso med det underjordiskt-ktoniska att göra, vilket i detta historiskt-mytologiska sammanhang dock ej verkar ha en modernt psykologiskt-infernalisk innebörd utan snarare en primordialt krigiskt-destruktiv sådan – en åkallan av djupt rotade urkrafter kopplad till en ännu levande animistisk natursyn: ”Blodets moder”, ”Eldens moder” och ”Raseriets syster”. Detta kan för övrigt även ses som en förklaring till varför det bland germanska bärsärkarna förekommer kännetecken som ytligt sett kan föra tankarna till Sarumans uruk-hai-ledda armé i Tolkiens Ringen-epos. I förhållande till fienden på slagfältet så utgör de helt enkelt en direkt representation av det som bringar bråd död och undergång. (Å andra sidan påminner ljudet från romarnas stridshorn (1.6) om orkernas i Peter Jacksons filmer.)
Gränsgångaren
Ansgar är inte den förste cheruskersonen som hamnat i klorna på romarna. Den romerske ståthållaren Varus’ såg tidigt till att gisslanta hövdingen Segimers båda unga söner för att säkra stammens lojalitet. Deras organiska rötter till familj och folk skärs abrupt av, och i stället ska de inympas och helt uppgå i Roms sedvänjor. Ari uppfostras som Arminius (enligt vissa tolkningar ”den blåögde”) och hans bror som Flavus (latin för ”den blonde”). Som välkomstgåva av Varus får de var sin trojanska leksakshäst, för vilken de får lära sig att säga tack på latin (1.2). Möjligen kan man i Varus’ val av gåva se ett prov i miniatyrform på den ingenjörsmässiga driftighet och erövraranda som det romerska imperiet gärna framhåller om sig själv, men än mer verkar det säga något om hans utstuderade plan att framöver låta Arminius planteras in som lojal ledare hos germanerna. Att funktionen som trojansk häst skulle kunna användas åt rakt motsatt håll verkar inte ha föresvävat honom. Arminius enrolleras hursomhelst för att som soldat kämpa under den romerska örnen. Men Ari är i sig också redan en örn, då det är den betydelsen det fornvästnordiska namnet har. Likaså är Ari ett av Odens många men mindre kända namn, tillsammans med Arnhǫfði (”han med örnhuvud”) (Nordberg 2004:145). Detta antyder något om Aris/Arminius’ dubbla identitet, liksom hans rörlighet i rollen som gränsgångare mellan två skilda ödesgemenskaper.
Arminius blir tidigt tillrättavisad gällande sin syn på vargen. Som en del av den romerska civilisationen ska han inte längre associera den med Fenrisulven och Ragnarök, utan med den varghona som enligt legenden gav di åt Roms grundare, tvillingarna Romulus och Remus. Och med det antika tvillingparet som förebild blir han nu tillsammans med sin bror tillsagd att Rom är hans mor och Varus hans far (1.2). När Varus vidare säger ”En varg kan inte förstöra världen. Det kan bara den romerska armén.” (1.3) är detta ett förnekande av den apokalyptiska ödestron i Eddan till förmån för en uppblåst övertro på Roms makt. Att Rom i själva verket snarare kan komma uppträda som en koloss på lerfötter övergår hans fattningsförmåga. Likaså har hans förnekande av germansk rätt (”Germansk lag existerar inte. Bara Rom existerar.” (1.1)) sin motsvarighet i hans förnekande av Arminius’ egentliga identitet. Den gåtfulla varg som till synes som ett järtecken morrande visar sig i öppningen till Arminius tält i samband med ”fågeljakten” (1.1), men som inte verkar synas för vaktposterna intill, lämnar den germanske exilanten självfallet konfunderad. Hur den än ska tolkas så framstår den knappast som en apparition av Rom som närande vargmoder.
Likväl är Varus’ inskränkta synsätt ett som Arminius ändå tvingas göra till sitt eget. När han på Varus’ uppdrag återvänder till Germanien i vuxen ålder sker det med ansiktet dolt bakom silvermasken på hans romerska hjälm, och han uppvisar såväl främlingskap och distans som känslomässig kyla till sin fäderneärvda mylla. Då han sedan barnsben blivit avsiktligt marinerad i den romerska kulturen med dess allomfattande anspråk, har den djupare kopplingen till hans eget folk kommit att förskjutas långt bak i det undermedvetnas skrymslen. Samtidigt har hans iklädande av den romerska identiteten en artificiell stelhet över sig, representerad av den uttryckslösa silvermasken.
I och med Arminius’ återkomst till det egna hemlandet tydliggörs konfliktlinjen mellan romanskt och germanskt, mellan rotlöshet och rotfasthet. Den skarpa uppdelningen mellan det enskilda och det allmänna i det romerskrättsliga tänkandet, mellan jus publicum och jus privatum, inför ett atomistiskt tankeelement i samhället som står helt i strid med den germanska tankevärlden menar Tage Lindbom (1988:14), som beskriver det germanska väsendet som präglat av en förbundenhet med naturen, upplevelser av organiska sammanhang med en sammansmältning av mångfald och enhet, ett kosmiskt medvetande samt böjelsen att se det andliga som det verkliga (ibid:69). Då de band till det egna folket som höjer sig över den individuella existensen i linjärt tidslig mening för Arminius har höljts i dunkel, är han av ohejdad vana mentalt och känslomässigt stympad och förmår inte att fullt ut följa vissa tankebanor. Gåvan han överlämnar till sin biologiske fader (1.2) – ett instrument för att kunna mäta tiden med – antyder något om den förment överlägsna världsåskådning han har tillägnat sig under åren i påtvingad exil: en mer instrumentell sådan med en linjär, kvantifierad tidsuppfattning.
Sakta men säkert återupptäcker dock Arminius sina osynliga band till den germanska världen. Hans speciella mentala utgångspunkt präglas dock av lika delar förträngning som kompensatoriska överlägsenhetskänslor. Samtidigt som han fått ta del av en militär utbildning på en hög organisatorisk nivå som ej på motsvarande sätt existerar hos germanerna, så präglas han också av en glömska om det egna på ett personligt plan i form av samma slags existentiella och medvetandemässiga senilitet som i slutet av en civilisations cykel tenderar att uppstå på kollektiv nivå. På grund av denna glömska kan Arminius inledningsvis ej se några andra potentiellt allierade på den germanska sidan än sina sedan barnaåren förtrogna Folkwin och Thusnelda. Han saknar den intuitiva förståelsen av att deras egenskaper och förmågor också kan vara något som överskrider det atomiserat individuella, och inser ej att Folkwins orädda gåpåaranda också är något som slumrar hos germanerna generellt och att Thusnelda kan få ett allmänt erkännande som en samlande kraft tvärs över stamgränserna.
Föga förvånande så förhåller sig Arminius kallsinnigt avvisande när Folkwin vid deras återseende vill omfamna honom (1.2), ty som Ernst Jünger beskriver omfamningens symbolik: ”Här finns inte bara gemenskap – här finns identitet. Detta är vad omfamningens symbol låter oss ana. Jaget känner igen sig själv i den andre och därpå följer den uråldriga visdomen ’det är du’”. (2014:96) Arminius har genom sin uppknytning till Rom blivit ”förhärdad” och har länge levt utan kontakt med sitt egentliga själv. Thusnelda noterar dock mycket riktigt att hans beslut att, i trots mot den tidigare romerska befallningen, ändå låta begrava Folkwins korsfästa familj, visar var han har sitt hjärta (1.4). Thusnelda personifierar för honom den germanska identiteten som helgjuten självklarhet, vilket bland annat exemplifieras genom hennes självklara försanthållande av den traditionella kosmologin och en förtrollad världsbild. Det är en bidragande faktor till varför deras strategiska giftermål med tiden också får en allt djupare personlig innebörd. Förhållandet till Thusnelda och återanknytningen till den germanska fosterjorden är för Arminius två sidor av samma mynt med ömsesidigt stärkande effekt, och förutsättningen för detta är att hon själv har vigt sig åt striden för det gemensamma – att kämpa för deras barn, det vill säga mer specifikt: att leva i frihet enligt germansk sedvänja och att svara gentemot de egna gudarna, och ej mot romarna.
Det hela blir en uppslitande prövning för Arminius, då det går upp för honom att han låtit sitt svärd begagnas i tyrannins tjänst mot sina egna. Det är en plågsam insikt som han först värjer sig för, då det innebär att han i någon mån måste erkänna sig själv som brottsling. På längre sikt verkar den dock bidra till hans revanschlusta och vilja att ställa saker och ting till rätta.
Fastän att det hela tiden funnits romare i Arminius direkta närhet som öppet hyst misstankar om hans verkliga lojalitet, såsom tribunen Quintus, så framstår hans vägval som ingenting annat än en barbarisk galenskap ur romarnas perspektiv – som något från civilisationen avskilt och oförklarligt. Att någon från det romerska lägret skulle välja att bejaka och strida för den germanska sidan är för Varus någonting fullständigt otänkbart. Han låter också konsekvent sitt omdöme grumlas av denna inskränkta felsyn. ”Jag ser att du är dig själv igen”, kommenterar han när Arminius kommer tillbaka från Germanien och återigen iklär sig sin romerska dräkt (1.5). Därmed ger han öppet uttryck för sin förblindelse. Arminius å sin sida är helt på det klara med att Varus’ svaghet är att han tror sig vara oövervinnlig.
Passageriter
En tidig katalyserande händelse, vars symboliska innebörd ingalunda kan förbises, är den pakt inför Oden om organisk enighet i strid som i en tillbakablick i första scenen i avsnitt två knyts av vännerna Ari (sedermera Arminius), Thusnelda och Folkwin när de ännu var barn, och som av allt att döma har en providentiell karaktär, då den sker i omedelbar anslutning till Varus’ gisslantagande av Ari och hans bror.
Händelsen utspelar sig när Ari jagas och angrips av en varg, då hans båda bästa vänner kommer till snabb undsättning och räddar livet på honom genom att ha ihjäl besten. Var och en tar de en blodig tand från vargen, knyter näven runt den och viskar unisont eden stående i triangelformation. Genom nedläggandet har de övertagit något av vargens vilda stridbarhet. Den döda vargen kan ses som en symbol för seger över döden som sådan. Den korresponderar också med Varus’ kommande fall. Vargtänderna symboliserar pakten och stadfäster ett primordialt krigarideal. Att deras antal är tre kan ses som en antites till Varus’ tre legioner. Genom att ha undsluppit vargens käftar har Ari i en mening fått ett nytt liv, vilket inte omöjligt ger honom en speciell förmåga att överleva i det döda landet (från och med 1.3), eftersom han i en mening redan övervunnit döden. De nio romerska ryttare som plötsligt lösgör sig ur skogens dimma och hotfullt omringar de tre kan möjligen genom sitt antal vagt påminna om Saurons svarta ryttare hos Tolkien. I sammanhanget, och med den vertikala kameravinkelns möjliga antydan om en speciell eller mytologisk dimension, skulle de dock hypotetiskt snarare kunna sättas i förhållande till passageritens triangelform, närmare bestämt såsom dess nio omgivande hörn, och därmed vara med och forma en triquetra eller en valknut av tre sammanlänkade trianglar. Valknuten förekommer bland annat på den gotländska Tängelgårdaastenen och förknippas med Odens kraft som Allfader – enligt vissa tolkningar med den verkande principen i dess skapande, bevarande respektive förgörande aspekter (och därmed analog med hinduismens trimūrti – en koppling som förekommer hos Atterbom redan under tidigt 1800-tal (1828:160f)). Trianglarnas nio hörn står då ur detta perspektiv i sin tur kosmologiskt för den nordiska mytologins nio världar som omnämns i eddadikten Valans spådom (vers 2) med världsträdet Yggdrasil som sammanhållande världsaxel.
När Arminius i ett senare skede håller på att förlora den romerska örnen till tjärnens mörka vatten, dit hans far Segimer tidigare har gått för att dö (1.4), kan det tolkas som ett förebådande av de romerska legionernas undergång, men också en representation av hans egen dödskamp och ett smärtsamt avkrängande av det egna romerskt färgade jaget. Vargen som då visar sig i skogsbrynet kan ses som ett järtecken i form av Fenrisulven (vars ungefärliga betydelse är ”den som döljer sig i träskmarkerna”), alternativt vara hans fylgja eller ”skyddsande”, en manifestation av hans egen inre natur, eller till och med en uppenbarelseform av Oden själv i varghamn, som med sin hemlighetsfulla närvaro säger att Arminius bortom sin förtvivlade situation fortfarande har en viktig strid att utkämpa i enlighet med den pakt han knutit med Folkwin och Thusnelda. Det tycks i vilket fall som helst i någon mån vara ett möte med honom själv och det öde som ligger framför honom, i stil med vad Jünger beskriver som en del av skogsgången ut i obanad terräng:
”Människan har sjunkit alltför djupt ned i konstruktionerna, hon tar alltför lätt på sig själv och har förlorat fotfästet. Detta för henne närmare katastrofen, de stora farorna och smärtan. De tvingar ut henne i obanad terräng, leder henne mot förintelse. Men det är underligt att hon just där, utstött, dömd och förbannad, möter sig själv i sin odelade och oförstörbara substans. Därigenom tränger hon igenom spegelbilderna och skådar sig själv i sin egentliga makt.” (2014:60)
För att undkomma romarna beger sig Folkwin som fredlös in det döda landet, och lockar därmed också dit Arminius efter sig, liksom Arminius senare lockar in Varus i Teutoburgerskogen. Till synes har Arminius som sagt en speciell förmåga att överleva på dessa stigar, eftersom han genom pakten i en mening redan övervunnit döden. Vistelsen där kan i sig tolkas som en viktig passagerit:
”Att övervinna dödsskräcken innebär att samtidigt övervinna alla andra rädslor; de har bara betydelse i relation till denna grundfråga. Skogsvandringen är därför först och främst en dödsvandring. Den leder ända fram till döden – ja i vissa fall in i den. Skogen som livskälla öppnar sig i sin ymnighet när man har korsat linjen. Här slumrar världens överflöd.” (Jünger 2014:63)
Övervinnandet av rädslan för döden genom att konkret bege sig in på dess stigar är ett centralt initiationstema också i The Lord of the Rings där Malbeth siarens allittererande profetia om Aragorn lyder som följer:
”From the North shall he come, need shall drive him:
he shall pass the Door to the Paths of the Dead.” (Tolkien 2005:781)
Sist men inte minst av passageriterna har vi Thusneldas nödvändiga offer av ena ögat i Odens fotspår inför striden (1.6). Det bör förstås på så sätt att det försätter henne i den mytiska tidsålder, i överensstämmelse med Mircea Eliades framställning:
”Ett offer är (…) inte enbart en exakt kopia av ur-offret, instiftat av en gud ab origine i tidernas begynnelse, utan det äger rum just i detta mytiska, ursprungliga ögonblick: varje offer upprepar med andra ord ett ur-offer och är samtidigt med detta; genom det paradoxala i riten upphävs den profana tiden och tidsflödet. Och det är likadant med alla upprepningar, dvs. alla efterbildningar av arketyper; genom detta upprepande försätts människan till den mytiska tidsålder, där arketyperna avslöjades för första gången.” (2002:41)
Således kan hon efter detta på förhand höra de i bland annat Tacitus’ Annaler senare omnämnda sångerna om deras mod som enligt henne ”kommer att sjungas till tidens slut”, och den germanska armén kan i hennes sällskap tåga fram mot seger transformerad till en dödsarmé.
Avgörandet
”Vi jagar ej hare mer, utan går direkt på vargen.” – Arminius (1.4)
När urladdningen närmar sig träder Arminius öppet fram som den ledare i förbund med sitt folk som Tacitus har förlänat eftermälet liberator haud dubie Germaniae (”utan tvekan Germaniens befriare” (1884:350, II:88). Att han tar av sig den romerska hjälmen med masken, kan – för att följa Jüngers fortsatta resonemang – ses som liktydigt med ett uppvaknande:
”Man skulle också kunna säga att människan sover i skogen. I det ögonblick hon vaknar och inser sin makt är ordningen återställd. Historiens högre rytm kan på det hela taget förstås som människans periodiska upptäckt av sitt eget väsen. Det finns alltid makter som strävar efter att hålla detta dolt för henne, ibland totemistiska, ibland magiska, ibland tekniska. Då tilltar stelheten och på samma gång även rädslan. Konsterna förlamas och dogmerna blir absoluta. Men när människan tar av sig masken, ett skådespel som upprepats sedan tidernas början, förnims ett återsken av friheten, nämligen glädjen.” (2014:43)
När stelheten släpper blir även maktutövningen avspänd, och Arminius härförarstil handlar om att föregå med exempel enligt den germanska anda som Tacitus har dokumenterat: ”Deras konungar har inte oinskränkt eller godtycklig makt, deras härförare åter är ledare genom föredöme snarare än genom befälsmakt”. (2005:33)
I seriens promotion-material avbildas såväl Arminius som Thusnelda med scener föreställande de germanska krigarna som motiv på sina dräkter, vilket tycks signalera att de bör förstås som arketypiska symboler för folket som sådant och dess stridbarhet. Legenden om slaget i Teutoburgerskogen har under över tvåtusen år bibehållit sin dragningskraft, då det på motsvarande sätt symboliserar en återupprättad suveränitet och territoriell kontroll från en tyrannisk och till synes övermäktig kolonisatör. I mytologisk mening verkar det resonera med följande beskrivning av Jünger: ”När ett helt folk rustar sig för skogsvandring utgör de en fruktansvärd makt.” (2014:90)
Arminius kan dock inte enbart lita till de egna krafterna i slaget (1.6). När han tappar svärdet måste han förlita sig på gudarna, i likhet med vad Folkwin tidigare sagt – att han förut endast litade på sitt svärd, men att detta var något han fick ompröva efter att ha förlorat sin familj. Stridens avgörande vändpunkt kommer så när Ansgar (vars forngermanska namn betyder ”gudsspjut”) plötsligt dyker upp i Arminius synfält, mitt bland de stridande, och tycks kanalisera fram ett slagregn, eller en form av vertikalt utsända metaforiska ”spjut” från gudarna som ett fördröjt svar på Metellus svärdshugg. Hällregnet tynger ned romarnas sköldar, upplöser stigarnas konturer och får själva den fasta marken under deras fötter att ge vika. Rollerna har nu definitivt blivit ombytta. De som har byggt sin överlägsenhet på att välja slagfält, omringa och isolera blir nu själva överrumplade, omringade och uppstyckade, och de enskilda legionärerna ställs mot i många fall angripare från flera håll samtidigt. Skogen förvandlas alltmer till en häxkittel, och de få legionärer som inte faller i ett blodigt kaos går bort sig i rök och dimma. Den romerska imperiella örnen går således oundvikligen ner sig i den ljusa leran – i jord och vatten som återställer balansen – och övertäcks slutligen helt av själva det germanska landskapet.
Varus’ resignerade fall mot Arminius’ romerska riddarsvärd, vilket kan sägas ha vänt sig mot honom, för tankarna till en klassisk tragedi. Allt vad han företagit sig för att förverkliga Roms oövervinnlighet har endast lett till fram till hans legioners så gott som totala utplåning och hans eget fall. Övermod är dock något som inte enbart finns hos romarna. Komplikationer i form av nya skuggor och slitningar saknas inte inför seriens andra säsong.
Den ärrliknande krigsmålning som Arminius’ uppträder i efter att slutgiltigt ha lagt av sig sin romerska silvermask kan sammanfattningsvis ses som ett samlat uttryck för hans symboliska deltagande i Odens här, liksom för hans tidigare söndring från sin biologiska familj och hans nyuppväckta fasta beslutsamhet att nu eller aldrig dra en tydlig gränslinje mellan de två vid den tiden antagonistiska ödesgemenskaper han varit splittrad i sin lojalitet till. Den är ett uttryck för att han passerat en linje och kommit till en punkt då han med beslutsam klarhet vänder ryggen till vad som inte längre är honom själv, och att han nu fullt ut blivit det som han innerst inne alltid har varit. Därmed representerar ansiktsmålningen också demarkationslinjen mellan romanskt och germanskt mer generellt, vilken genom Arminius’ enande härförarskap på germanernas sida etsades in i den europeiska historien i blod och eld i Teutoburgerskogens djupa skuggor år 9 e.Kr.
Litteratur
Atterbom, Per Daniel Amadeus (1828). ”Om Philosophien och hennes förhållande till vår samtid”, Swea: nordisk tidskrift för vetenskap och konst, H. 12, s. 97–234.
Eddan: de nordiska guda- och hjältesångerna (1980[1913]). Uddevalla: Niloe.
Eliade, Mircea (2002). Myten om den eviga återkomsten: arketyper och upprepning. Ludvika: Dualis.
Jünger, Ernst (1981). Eumeswil. Lund: Cavefors.
Jünger, Ernst (2014). Skogsvandringen. Lund: Augusti.
Lindbom, Tage (1988). Fallet Tyskland. Borås: Norma.
Níals saga: Från fornisländskan af A.U. Bååth. Med ett tillägg: Darrads-sången. (1879). Stockholm: Seligmann.
Nordberg, Andreas (2004). Krigarna i Odins sal: dödsföreställningar och krigarkult i fornnordisk religion. 2. uppl. Stockholm: Stockholms universitet.
Sofokles (2003). Antigone. Lund: Ellerström.
Tacitus (2005). Germania. Stockholm: Wahlström & Widstrand.
Tacitus (1884). P. Cornelii Taciti Annalium ab excessu divi Augusti libri. Vol. 1, Books I-VI. London: Oxford Univ. Press.
Tolkien, J.R.R. (2005). The Return of the King: Being the third part of The Lord of the Rings. 50th anniversary edition. London: HarperCollins.
Luminariet 